KRÖNIKA

Socialdemokraterna och den politiska skitrännan

KRÖNIKA | I sin nya krönika analyserar PH Bartholdsson den socialdemokratiska bunkermentaliteten och socialdemokratins svek mot de svenska barnhemsbarnen.

Efter rekordsiffrorna i Sifos opinionsmätning i januari skrattade socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin glatt att det är långt till nästa val. SSU:s ordförande Philip Botström efterlyser ”… någonting stort som kan sammanföra stora grupper.” Det ligger en air av de sista dagarna i bunkern över det. Man famlar t.o.m. efter ett politiskt Wunderwaffe.

Jag har ingen ambition att göra en allmänpolitisk bedömning. Men jag vet något om de frågor som har med barnhem och vanvård att göra och hur socialdemokratin förlorade sin trovärdighet.

2014 stod vi inför två massiva misslyckanden i frågan om vanvård och barnhem.

Ett. Man hade hemligstämplat uppgifterna om förövarna, hotat de drabbade med åtal för förtal och framställt dem som bidragsfuskare. Försoningen hade uteblivit. Vreden var värre. Det skildrade man som ”tacksamhet.” Våldtäktsmän brukar ju göra så; säga att offren egentligen gillar det. Och att de överdriver. Och att de är lite fladdriga.

Två. Regeringens åtgärder var beklämmande. Det var skåpmat vars gemensamma nämnare var att de redan provats och misslyckats förut. ”Förbättringarna” var dömda att misslyckas från början.

Det mest påfallande med maktskiftet i denna fråga är att inget har förändrats. Åsa Regnér hoppar genom samma ringar som Maria Larsson gjorde. Sedan regeringen tillträdde har man inte gjort ett enda försöka att bryta formen. Samma människor. Samma misslyckande. Inte ett telefonsamtal utanför boxen. Nada.

Det handlar inte om passiv oförmåga. Tvärtom. Man är offensiv och aggressiv när man jagar bort oönskade röster. Regnérs sakkunniga daskade till delinkventerna med att de redan fått komma till tals och att frågan var död. Makt inreder tillvaron med människor som håller med. Om någon reagerar på inkompetensen och otidigheterna? Då blir det kvitter om näthat och härskartekniker.

Det allmänpolitiska värdet av den iakttagelsen framgår med viss övertydlighet, när man följer de olika statsråden i traditionella eller sociala medier. Man badar i sin egen härlighet och väntar sig att en lojal menighet skall instämma i det. I bloggtexten Frön som förändrar berättar Regnér att ”folket” sluter upp bakom henne. Det är inte det pekorala som är så alarmerande. Det är bunkermentaliteten. Ännu en minister fången i ett rosa dockhem – så oförmögen att hantera den röst som påpekar att kejsaren är naken.

Upploppet på ett hem i Småland påstås komma ur en konflikt om godis. Finns det någon enda nykter människa som tror på det? Studio Ett har nu tagit över retoriken från radioprogrammet Föregångslandet, och utmålar de ensamkommande som förslagna internationella bidragsbedragare. Yehuda Bauer påpekar att när vi ideologi blir diktatorisk, då är de intellektuella lättast att omvända. Ögonskenligen är det så. Och gatugäng jagar ensamkommande. Ett parallellt samhälle hämtat ur Flugornas herre håller på att uppstå. Personal dör på boenden.

På lite mer än ett år har situationen för omhändertagna unga blivit värre än den någonsin har varit. I de följande kommentarerna (SVT, Studio Ett) framgår det att Regnér inte uppfattar hur det hänger samman med den politik hon för. Hon utnämner dödsfallet i Mölndal till ”ett fruktansvärt illdåd.” Hur vet hon det? Michael Herr (Dispatches om Vietnamkriget, Full Metal Jacket, Apocalypse Now) talar om hur motbjudande det är sätta sig till doms över människor som tvingas leva i omständigheter man själv har haft turen att slippa. Här är det så mycket värre. Regnér är ju den som har skapat just de omständigheterna. Illdådaren är fånge i hennes eget dockhem.

Man gissar att 250.000 har varit på barnhem – en gissning med sexsiffrig felmarginal.

Man räknar inte skit.

Siffran motsvarar nästan exakt 4 % av väljarna i det förra valet. Vi får barn. Fler procent. Vi har föräldrar, kusiner och bekanta. Än fler procent. Vad tror du vår bittra tystnad vid kaffebordet betyder, när blekansikten talar om det som aldrig kan hända här i Sverige? Fråga våra föräldrar. Fråga våra makar. Fråga våra barn. Fråga våra vänner. Fråga våra kollegor. Fråga dem vad de tänker. En procent fogas till en annan.

Vi är inte ensamma att stå där med tvättad hals. Några blommor ur buketten:

Löfven gick till val på att begränsa New Public Management. Efter valet har regeringen inte rört en fena i den riktningen. Det var bara marknadsföring.

Mer än 80 % av skåningarna vänder Löfvens parti ryggen. En procent fogas till en annan.

Betyder alla dessa marginella missnöjda grupper något för det stora statsbärande partiet? De gör inte det. I Bunkern är man fortfarande full av tillförsikt. Det är långt till nästa val.

Det är bara att fortsätta att kratsa ner de där otrevliga och marginella grupperna i den politiska skitrännan.

PH Bartholdsson
På barnhem 1970 – 75

Redaktionen
redaktionen@aktuelltfokus.se

 

Klicka för att kommentera

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Upp