Varför är inte arbetarkvinnornas yttrandefrihet värd att försvara, Marcus Birro?

KRÖNIKA Allt som oftast är det indignationshögern som hörs mest i frågor som rör yttrandefrihet. Om en sverigedemokrat får kicken från lärarjobbet är det indignationshögern som blir förbannad. Om en politisk företrädare får skit för att han retat upp folket han företräder, rycker de ut till försvar.

En av indignationshögerns främsta flaggviftare är Marcus Birro. Han drar gärna lans för dem han upplever som ”utsatta”. Exempelvis tackade han ja till att skriva för Sverigedemokraternas tidning Samtiden. Samarbetet föll på att Birro krävde en månadslön på 37 000 kronor. Samtiden tackade ja men när Aftonbladet avslöjade det hela drog Birro öronen åt sig. Lojalitet är till salu. Så är det bevisligen.

Birro är en stor förkämpe för allas rätt att ”yttra sig”, som han ofta beskriver det. Han har bland annat betonat att de andra partiernas ”mobbning” är orsaken till att Sverigedemokraterna blivit ett stort parti. ”Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det kan vara att balansera positionen som outsider med den faktiska verkligheten”, skrev Birro på Nyheter24 i mars i år.

I Västernorrland har de ledande politikerna i landstinget lagt ner kvinnokliniken i Sollefteå. Avvecklingen har skapat ilska och befolkningen har ockuperat BB sedan januari. Sjukhuschefen på Sollefteå Sjukhus, Nina Fållbäck-Svensson, har meddelat sina anställda att de inte får bära pins som stödjer BB-ockupanterna. ”Helt förkastligt”, kallar intensivvårdssköterskan Lena Hedström sjukhusledningens förbud. Och jag håller med.

Vad vi ser i Ådalen just nu är inget annat än solidaritet mellan arbetare. Sjukvårdspersonalen i Sollefteå visar sitt stöd för sina kollegor på BB som jobbar för en trygg och säker förlossningsvård för alla kvinnor. Man blir onekligen lite nyfiken; var finns de som hävdar allas rätt att yttra sig nu? Var är Ivar Arpi och Marcus Birro nu? Eller kan det helt enkelt vara som så att högern bara försvarar yttrandefriheten när det passar deras egna syften?

Självklart är det rimligt att respektera människor som försvarar allas rätt till yttrandefrihet – på jobbet, i politiken, i riksdagen eller var det än må vara. Men många av dem som försvarar denna yttrandefrihet gör det bevisligen med kluven tunga. I vissa fall funkar yttrandefriheten att försvara men i andra är det bevisligen fullt rimligt att kasta folk under bussen. Politiker och storföretag ska respekteras men så kallat vanligt folk och arbetare kan man strunta i. Varför går inte Svenska Dagbladet, GP:s ledarskribenter och högerdebattörerna ut till försvar för vanligt folk som BB-ockupanterna? Kanske för att det inte riktigt passar deras agenda, helt enkelt.

Det är inte så svårt att konstatera vad det handlar om. Det handlar om klass. Högavlönade riksdagsledamöter är väl värda försvar. Deras yttrandefrihet är värd att försvara. När ska dessa yttrandefrihetens förkämpar även börja försvara yttrandefriheten för vanligt folk? Troligtvis aldrig. Det är inte vad de vill uppnå. Att hitta ett exempel på när Marcus Birro dragit lans för arbetarklassen – eller ännu hellre arbetarklassens kvinnor – lär bli svårt, för att inte säga omöjligt. Det är just därför man aldrig kan respektera hans eller högerns tal om yttrandefriheten. Yttrandefrihet som inte gäller alla är nämligen inte yttrandefrihet, det är något annat, det är diktatur. I detta fall kapitalets diktatur. En diktatur som människor som Marcus Birro gärna springer benen av sig för att försvara.

Jonas Lundgren
jonas.lundgren@aktuelltfokus.se