Riksbanken för ett klasskrig mot Sveriges löntagare

EKONOMI    Vad som lätt undgår många är vad Riksbankens förfaranden leder till, framför allt de reella konsekvenserna av den förda penningpolitiken och centralbankens så kallade ”policybeslut”. I denna timma av en skenande prisinflation och ett svällande stort skuldberg, måste det uppmärksammas att Riksbanken fört och fortsätter föra ett klasskrig mot alla de som inte är kapitalägare och innehavare av finansiella tillgångar.

Detta är dock inte hela sanningen eftersom klasskriget har en avsevärt större spännvidd än så. Det pågående klasskriget drabbar nämligen landets samtliga löntagare och påverkar hela befolkningen när den ekonomiska ojämlikheten ökar och levnadskostnaderna galopperar iväg.

Vad har då Riksbanken sina fingeravtryck på? Inga trivialiteter utan de ekonomiska realiteterna för landets befolkning; bland annat en uppblåst bostadsbubbla, en svag kronkurs och en stigande inflation. I sammanhanget går det inte att bortse från att de finansiella tillgångarnas värden är en mycket skör konstruktion, en chimär påstår vissa, en sådan förför bara när den finansiella spekulationen går bra. Låt oss notera detta utan att för tillfället gå in på den moraliska aspekten av att trissa upp värden på vissa ”tillgångar”, detta sker alltid på bekostnad av något eller några. När en sjö blir sur syns det inte nödvändigtvis på ytan. Vattenytan blänker trots allt lika fint i solljuset.

Skrapar vi på ytan finner vi faktiskt en klassmotsättning, mellan de som arbetar och de finansiella aktörer som får inkomster i sömnen och därmed kammar in avkastning och ränta, skillnaden belyses sällan i tider då landets ekonomi går på steroider. I dramat är Riksbanken och affärsbankerna frontfigurer, som ansvarat för och administrerat en giftig ”kreditinjektion” i den svenska ekonomin. Klassindelningen, mellan löntagare och en portföljklass som erhåller avkastning, undviks medvetet av de som till varje pris vill bevara nuvarande penning- och finansiella system. De önskar konservera dessa trots att systemet i sin historiskt relativt nya utformning, sedan bland annat kreditavregleringen 1985 i kombination med andra förändringar kring styrningen av Riksbanken och dess ställning, gynnar de få.

Den förda penningpolitiken, som numera handlar om hur mycket Riksbanken kan lyckas avhända sig sin makt, mer specifikt det suveräna privilegiert, vilket inte är en högtravande benämning, utan en sådan finns till för att man skall inse dess avsevärda kraft och magnitud. Det suveräna privilegiet är en maktfaktor vars genomslag inte är jämförbart med statens resterande arsenal, förutom våldsmonopolet, och innefattar att staten kan skapa sin egen valuta och på så vis distribuera pengar och köpkraft. Vårt lands centralbank har utan vidare lämnat över denna makt och detta privilegium, det som innefattar att skapa våra gemensamma kronor, till inga andra aktörer än bankerna, de som har ett vinstintresse motstridigt det allmännyttiga. Att lämna över något som man ska beskydda sätter i detta fall hela demokratin och styrningen av landets ekonomi ur spel.

När en centralbank lämnar över skapandet av ett lands valuta till privata intressen skapar denna då inte bara en djupt odemokratisk maktfördelning utan sätter även centralbanken i baksätet. Riksbankens företrädare hamnar då i en position där de kan skylla ifrån sig på föraren, i detta fall affärsbankerna, när det passar, eller leka djävulens advokat när det faller i smaken. I samband med detta blir styrräntan ett verkningslöst instrument och ett PR-trick då någon annan styr. Dessutom kan Riksbanken på grund av ett lyxigt ”oberoende” överföra ansvar på arbetsmarknadens parter eller finansministern och dess departement, när de anser att det ligger utanför Riksbankens område och istället är ett problem som rör den förda finanspolitiken. Onekligen en mycket bekväm position, som ingen annan makthavare åtnjuter.

Riksbankens makthavare har länge dragit nytta av sitt orubbliga och skottsäkra säte, när de försökt förklara bort att de helt missat inflationsmålet. All kritik har runnit av dem eftersom de kommit att tro att de står över lagen med sitt oberoende och aldrig hittills behövts granskas av Riksrevisionen. Dessa förhållanden är ytterst olyckliga för medborgarna. Det artificiella välståndet som många erhåller på grund av en tillgångsprisinflation, de som gynnas av systemets utformning, blir alldeles för obekymrat medlöpare emedan de vill bevara den lättinkasserade avkastningen, i alla fall tills kraschen slår in dörren.

Förblindade av upptrissade värden flyter allt på utan att man märker konsekvenserna av den skenande ekonomiska ojämlikheten i vårt land. Ytan ger inte sken av skuggvärlden, den finansiella delen av ekonomin som sedan länge blivit en börda för realekonomin och blir allt svårare för realekonomin att bära. Detta sker samtidigt som de utan finansiella investeringar saknar representation i maktens korridorer och inom etablerad media. Landets löntagare, som borde greppa klassindelningen, för den skulle bortom tvivel blotta problematiken som föreligger, har i avsaknad av en korrekt uppdelning mellan den finansiella ekonomin och realekonomin inte kunnat koppla ihop de klasser som hör till respektive. I en sådan omedvetenhet har de ställt sig på identitetspolitiska ben eller så har de låtit sakfrågorna dominera kritiken. När den humanitära organisationen Oxfam i dagarna serverade en rapport om de ekonomiska klyftorna, som visar att Sveriges rankning rasat de senaste två åren, går det inte längre att blunda.

I skrivande stund knakar det i den finansiella sfären och Riksbanken svarar med att göra allt i sin ringa makt för att framkalla en lågkonjunktur. Om Riksbanken ber till vädergudarna eller marknaden om hjälp är ointressant för den som bryr sig om svenska kronan och realekonomin. Riksbankens sittande direktion och riksbankschefen Stefan Ingves har vid varje tillfälle de fått chansen, pandemin är ett ypperligt exempel, valt att försvara den finansiella delen av ekonomin och spekulanterna på löntagarnas bekostnad. Kommande regering måste omgående tillsätta en skuggdirektion att ta över i den nuvarandes ställe och samtidigt lägga en proposition, så att en omröstning kan hållas i riksdagen; för att få en demokratisk styrning av centralbanken och ta tillbaka makten över svenska kronan från affärsbankerna.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfokus.se