Strejkrätten måste försvaras

KRÖNIKA LO, TCO och Saco har gemensamt kommit överens om att begränsa strejkrätten. I praktiken kommer överenskommelsen göra det omöjligt för medlemsstyrda fackföreningar utanför LO-kollektivet, TCO eller Saco att strejka i den mån man inte är ett kollektivavtalstecknande fack.

Det är ingen hemlighet att det sticker i ögonen på LO att det mest stridbara facket på svensk arbetsmarknad, sett till antalet varsel, har varit fack som står utanför den sossestyrda LO-familjen.

I boken Fackliga fribrytare: ”episoder från hundra år av svensk syndikalism” av Ingmar Sjöö och utgiven av Federativ Förlag, beskrivs många av de repressiva åtgärder från LO-kollektivet och socialdemokratin mot det fristående fackförbundet Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC Syndikalisterna. LO:s samarbete med näringslivet är inget nytt, redan Saltsjöbadsavtalet var ett sätt för LO att tillsammans med näringslivet sätta munkorg på den egna rörelsen och införa fredsplikt på arbetsmarknaden. Ett fåtal så kallade vilda strejker har skett sedan dess. Bland annat Hamnarbetareförbundets strejk i Göteborgs hamn 1970, Gruvstrejken 1970 och Skogsarbetarstrejken 1975.

Nyligen höll Hotell och restaurangfacket, ett av många LO-fack, kongress. Vid kongressen beslutade majoriteten att förbundet skulle ta ställning mot de föreslagna inskränkningarna i strejkrätten. En av de hårdaste agitatorerna mot motionerna var förbundets ordförande, Malin Ackholt. Bläcket i protokollet hade knappt hunnit torka innan LO-pampar i samverkan med TCO och Saco sålde ut strejkrätten. Näringslivet blev nog nöjda och glada.

Att stå upp för sig själv och sina arbetskamrater är en viktig del av arbetarrörelsens grundläggande basorganisering. Det är tillsammans med andra vi blir tillräckligt starka för att driva igenom vår vilja. Strejken är ett effektivt verktyg i det sammanhanget. Strejker utanför avtalsrörelsen, det vill säga som bryter den så kallade fredsplikten, har gett positiva resultat på många håll. Som exempel kan nämnas strejken mot Aleris i Södermalms hemtjänst där SAC Syndikalisternas driftsektion stod upp mot företagets strävanden att göra sig av med fackligt aktiv personal, mot det nya tidrapporteringssystemet och mot ohållbara arbetsvillkor. Strejken ledde till en uppgörelse med arbetsköparen Aleris.  I en intervju på Svenskt Näringslivs hemsida svarar arbetsrättsjuristen Lars Gellner på frågor om detta. ”Det är orimligt att avtalslösa fackliga organisationer har en längre gående rätt än avtalsbundna att vidta stridsåtgärder”, sa Gellner då. Orimligt är ett intressant ord. De medlemsstyrda fackliga organisationer som ställt sig utanför Saltsjöbadsavtalet har naturligtvis inte heller bundits av fredsplikten. Det enda rimliga är ju att parter som träffar en värdelös uppgörelse är de enda som binds av den. Nu har det blivit annorlunda. LO är säkerligen glada över det. Svenskt Näringsliv också.

En from förhoppning är att fler medlemmar i LO, TCO och Saco ska inse det ohållbara i den klassamarbetspolitik deras fackförbund representerar och att det ska skapa jordmån för en mer radikal facklig miljö som har möjlighet att påverka arbetsmiljöförhållanden på riktigt. Näringslivet och LO har gått ihop för att krossa den frihetliga fackföreningsrörelsen där medlemmarna har makten. Det är odemokratiskt, det är en skam för Sverige, men det kommer inte att lyckas. Nu, mer än någonsin, är det tid att agera.

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se