Det brinner i Sverige

KRÖNIKA | Det är eftermiddag den 26 oktober 2015. Ute är himlen blå och solen vilar i trädkronorna och förstärker färgerna trädens alla löv skiftar i. Det ser ut som att det brinner i träden av höstens välbekanta kostym, men trots den vackra dagen är den klädd i en stor skugga som vilar över Sverige. Det har gått ett par dagar sedan en vit, beväpnad man gick in på en skola och hade ihjäl två personer. Polisen rubricerar händelsen som ett hatbrott. Flera skolor runt om i landet har sen dess fått stänga sin verksamhet på grund av inkomna hot i stil med det Anton Lundin Pettersson förverkligade.

Medan Kent Ekeroth propagerar inför Sverigedemokrater i kostym och nynazister i uniform står flyktingförläggningar i brand runt om i landet. ”Ni är en spjutspets för att ta vårt land tillbaka”, säger han till en applåderande folkmassa. Människor från den radikala högern eldar upp allt vad medmänsklighet heter, och går med målmedvetna steg in på skolor och systematiskt väljer ut sina offer baserade på etnicitet och hudfärg.
Jag får en rysande känsla av Déjà vu.

Jag minns den högerradikala vågen under 90-talet, även om jag var ung så minns jag hur samtalen gick. Själv drabbades jag aldrig av samma rädsla som personerna med annan hudfärg än min egen, eller de med efternamn som inte klingade svenskt. Jag klarade mig, för jag är vit.

Hatet och våldet hade en speciell scen, med hela Sverige som publik. Medverkande var nynazister och deras offer. Idag slås jag av tanken att jag återigen ser samma scener framför mig. Samma typ av hat och våld, med mig själv som publik till en pjäs jag inte önskar se. Lundin Pettersson valde att spara vita människors liv. Hade det varit min skola hade jag troligen överlevt ett möte med honom, endast grundat på min hudfärg. Men livet är ingen pjäs och det som sker omkring i landet är så nära verkligheten vi kan komma, och inga metaforiska beskrivningar kan förändra det faktum att rasister och nazister tänder eld på flyktingboenden runt om i landet och har gått in på en skola med intentionen att ha ihjäl så många människor som möjligt.

Här någonstans krävs ett större ställningstagande av den stora massan annat än att enbart gilla statusar på Facebook och vara kritisk på Twitter. Jag vägrar att vara observatör igen. Jag vägrar att låta historien upprepa sig och jag vägrar att ge plats åt hatet. Fyll den obekväma tystnaden med ljud. Vi har kommit till ett vägskäl där vi alla behöver ta ett par viktiga beslut och omfamna den oundvikliga kampen mot en allt växande radikalhöger. Det som pågår i Sverige och runt om i Europa är inte enbart en fråga för politikerna allena. Fråga dig själv vad du kan göra för att motverka högerns framfart. Vissa står vakt utanför boenden, andra ordnar demonstrationer och manifestationer. Vissa bär med sig diskussionen till arbetsplatsen eller skolan, andra ställer upp som volontär, bidrar med materiell och ekonomisk hjälp till flyktingar. Vissa bjuder de tiggande paret utanför ICA på middag, andra ger dem ett jobb.

Vi behöver ta med oss känslan som just nu bor i bröstet och aktivt se till att vemodet inte blir mer än en tillfällig gäst. Fortsätt för all del att dela länkar på Facebook och sluta inte vara kritisk på Twitter, men när du sitter på bussen och hör någon uttala sig rasistiskt – kom ihåg civilkuraget även där. När du sitter med morgonkaffet och kollegan börjar spy yr sig rasistisk dynga, var där och rätta. Var nageln i ögat, inte bara bakom skärmen utan överallt i alla sammanhang där du kan. Se hur allting hänger ihop. Om någon skämtar på ett nedsättande sätt om någon människa, eller om någon använder ett felaktigt och kränkande ord på en härlig bakelse med kakao, var där och skapa dålig stämning. För även om det inte alltid känns som ett glasklart sammankoppling mellan ett bakverk och nedbrunna flyktingförläggningar så finns det där. Det kallas struktur. Organisera dig. Använd dig av din röst, ditt mod och ditt fantastiska hjärta. Du vill inte vara den som bara stod vid sidan av och stod på.

Linn Larsdotter
linn.larsdotter@aktuelltfokus.se