Svantesson försöker inte ens dölja tillsättandet av en jävig utredare

EKONOMI Regeringen har via finansminister Elisabeth Svantesson tillsatt Bankföreningens före detta verkställande direktör, Hans Lindgren, som ordförande för en ny parlamentarisk kommitté. Kommitténs uppgift är att titta närmare på överskottsmålet, som av dess kritiker även kallas för statens ”åtsnörda svångrem”. Vid en närmare granskning av tillsättandet uppstår frågan om tillsättningen har skett på grund av meriter eller ideologisk hemvist? Valet av utredare kan nämligen innebära en dödskyss för det offentliga och dess finanser.

Befolkningen ser vad som sker från åskådarbänken. Därifrån kan det vara svårt att avgöra vilka motiv som existerar bakom politikernas vilja att sjösätta flertalet statliga utredningar. Låt oss notera att den valda tidpunkten för att utreda en fråga inte saknar signifikans. Ingen politiker i maktställning har sedan överskottsmålet infördes på 90-talet velat eller vågat utreda dess signifikans .

Den svenska litteraturvetaren Magnus von Platen, som aldrig ägde brist på aforismer, noterade att ”det samlas inte damm på den som är ute i blåsväder”. När finansministern Elisabeth Svantesson nyligen presenterade en parlamentarisk kommitté, yrde det nyliberalt damm från 90-talet.

Det faktiska blåsvädret nämns inte av finansministern som den mest överhängande kontexten för att snabbt initiera detta granskande arbete och börja utreda överskottsmålet, trots att det knappast är svårt att missa de mörka molnen; framförallt det pågående inträdet i Nato och att Sveriges ekonomi enligt SCB senaste BNP-mätning befinner sig i en recession.

Den som ger sig an att tyda utredningsdirektiven förstår att det hela handlar om i vilken utsträckning som man kan göra sig av med “stoppklossen” överskottsmålet, som länge samlat betungande dammtussar och på ett förrädiskt vis lurat statens räknenissar att på strängaste vis balansera budgetar . Vilket gjort att statliga investeringar uteblivit. Synen på staten och dess finanser är något som transformerades när överskottsmålet introducerades. Synsättet är ideologiskt betingat. Är det av godo att likna staten vid ett vanligt hushåll, ett företag eller är staten på grund av medborgarnas andel och deras intresse en annan säregen entitet? Ska staten spendera eller dra sig tillbaka?

För den politiskt medvetna samhällsmedborgaren borde denna så kallade översyn vara av största vikt, eftersom överskottsmålet länge hindrat staten från att investera i välfärden och inte tillåtit frigörandet av resurser som skulle gynna befolkningen och sätta fart på en sund ekonomisk tillväxt. Marknadstron och tron på att näringslivet helt frivilligt ska rädda det gemensamma, har under flera decennier vunnit mark bland de folkvalda. De djupt troende har lättvindigt och länge förnekat ett kausalt samband mellan myten kring att statens underskott är av ondo och nedskärningarna i välfärden.

Solklart jäv

Kommittén som Svantesson tillsatt ska undersöka överskottsmålets relevans i vår tid. Valet av ordförande är viktig i utredningsprocessen, denne ska förhålla sig opartisk och helst behärska området väl, än bättre ska denne även ha lämpliga kvalifikationer. När finansministern utbrister att hennes departement utser – uppseendeväckande nog – Hans Lindberg bland alla möjliga kandidaterna, och inte försöker dölja att detta inte på något vis skulle vara en opartisk akademiker, utan är före detta VD för Bankföreningen. Rekryterad från inget annat än en lobbyorganisation, nämligen affärsbankernas sammanslutning som icke någon kafferepsklubb är, utan en grupp som verkar för att de vinstmaximerande företagen ska gynnas och expandera sina marknadsandelar. Bankföreningens aktörer har en maktposition som står i diametral motsats till statens intressen. Valet av utredare väcker oro och skapar en sviktande trovärdighet för det statliga utredningsorganet, som sedan en viss tid tillbaka anklagats av flera debattörer för att ha politiserats.

Den som nu tänker att granskningen av överskottsmålet inte är akut, denne har godtagit dagens politikers elitistiska nyspråk, som enbart handlar om att skifta fokus från de reella förhållandena och därav ge överskottsmålet den missvisande benämningen ”det finansiella sparandet”. Alla de som uppmärksammat konsekvenserna av nedskärningspolitiken och svångremmen kring statsfinanserna, verkar vara överens om att en historiekommission borde se över den styrning som kommit att prägla statsapparaten sedan 90-talet, men framförallt granska den ekonomiska logikens påverkan på statsapparaten; vad en marknadsliberal ideologi åsamkar när den drabbar politiker och tjänstemän.

Den organiserade nyliberalismen, vi talar om, den som givit svenska staten en omstrukturering, framförallt det finansiella ramverket saknar motstycke i modern historia. Vilken implementerades på 90-talet, en konstruktion á la nationalekonomen Assar Lindbeck. Notera att Assar Lindbeck inte hade någon önskan att behålla den tredje vägen som kommit att prägla socialdemokratin i landet, istället ville han inget hellre än att minska statens svängrum för att på så vis främja privatiseringar och marknadskrafternas övertag. Han tillbad och inspirerades av de främsta nyliberala frontfigurerna, bland annat namnkunniga Milton Friedman och Friedrich von Hayek.

Relevansen i en gammal låttext från 1987, det vill säga att staten och kapitalet sitter i samma båt, är något som inte går att bortse ifrån i denna stund. Även om det nuvarande styret allt mer kommit att präglas av att det är finanskapitalet som styr skutan. Överskottsmålets inverkan kunde därför ha utretts av statens tjänare för länge sedan, men får först nu granskas av en stukad kommitté som måste dras med den jävige ordföranden Hans Lindberg. I samband med detta är det passande att erinra hur det omtalade regelverket från första början kom att implementeras. Efter 90-talets finansiella kris såg Carl Bildt och Assar Lindbeck sin chans att predika att statens finanser skulle visa ett överskott och att man aktivt skulle arbeta med att få ner statsskulden. Lindbeckkommissionens inflytande över svensk ekonomisk politik är anmärkningsvärd när man blickar tillbaka i backspegeln.

I år är det 30 år sedan denna ekonomikommission fick inflytande. De senaste finansministrarna har alla tävlat i att vara ”den mest ansvarstagande”, med andra ord den som gör att flest hushåll måste skuldsätta sig, för när offentlig konsumtion minskar ökar pressen i privat sektor, i en ekonomi med tillväxt inbyggt i systemet. Samtidigt talas det om att motverka ”ett underskott i finanserna”, vilket kanske låter bra men är följaktligen en täckmantel för att minska långsiktiga investeringar gynnsamma för befolkningen; i förlängningen bidrar det till skapandet av en finansialiserad ekonomi som kretsar kring privat konsumtion i form av exempelvis lyxartiklar och en marknadisering av bostadssektorn (när staten inte själv bygger utan ägnar sig åt att dra åt svångremmen).

Det är anmärkningsvärt att Elisabeth Svantesson på pressträffen vågar påtala, inför pressuppbådet, att en oberoende Riksbank tjänat ”oss” väl. Den intresserade bör dra öronen åt sig när politikerna talar om ”vi” likväl ”oss”, och ställa sig frågan vem som åsyftas. Vilka är de dolda avsikterna och intentionerna bakom uttalandet? Den som studerat Riksbankens oberoende vet vilken grupp i samhället som dragit mest nytta, det är bankerna som flyttat fram sina maktpositioner gentemot staten och skuldslaveriet har tillåtits breda ut sig. De som spekulerar i finansiella tillgångar är de som främst gynnats av Riksbankens så kallade ”penningpolitik” och att målsättningen ändrats från full sysselsättning till att inflationen ska hållas på 2 procent, något som missvisande nog av expertkommentatorer kallas för prisstabilitet .

Motståndet mot att slopa överskottsmålet, som även detta tjänat Sverige väl enligt finansministern, existerar till största del bland affärsbankerna och en elit inom näringslivet. Det är som starkast bland de som vill bevara och upprätthålla det nuvarande penningsystemet. Överskottsmålet har utan tvekan mestadels gynnat den bankregim som kommit att etableras när Riksbanken aktivt valt att inte försvara svenska kronan och således hela realekonomin.

Den som förstår sambandet mellan ”svångremmen”, med andra ord överskottsmålet, och en skuldbaserad ekonomi, förstår en av de stora hemligheterna som vilar över svensk ekonomisk politik. En expansion av statliga investeringar och etablerandet av en statlig investeringsbank, på bekostnad av affärsbankernas marknadsandelar, kommer aldrig tillåtas av bankföreningen och dess hantlangare. Därför innefattar valet av utredare en dödskyss för det offentliga och dess finanser.

Carolina Sundell
redaktionen@aktuelltfus.se