DEBATT I åtta år har Sverigedemokraterna kidnappat den politiska debatten, och dragit nytta av alla skandaler. Paritet fortsätter att växa samtidigt som problemen med skjutningar och misslyckad integration tycks öka. Men trots SD:s oavbrutna framsteg har vi nu ett facit till förfogande, och det är dags att använda det till vår fördel.
5%, 12%, och 17%. Känns siffrorna bekanta? Det är Sverigedemokraternas valresultat i de tre senaste riksdagsvalen. På åtta år har de tagit sig över fyraprocentsspärren och blivit Sveriges tredje största parti. Efter förra höstens närmast skamliga regeringsbildningsprocess talar inte mycket för ett trendbrott, åtminstone inte så länge resten av det politiska Sverige förblir handlingsförlamat.
Månaderna fram till valet 2018 var i mångt en barnslig och skenhelig tuppfäktning om vilket parti som skarpast kunde opponera sig Sverigedemokraterna. Få röster höjdes om en konkret lösningsinriktad politik.
Resultatet blev att vi nu har en regering vars bräckliga fundament består av att beröva SD på politiskt inflytande. Ingen tycks inse att man gjort precis tvärtom, man har låtit Sverigedemokraterna fullständigt styra den politiska färdriktningen.
Regeringskonstellationen är en motvillig sammansvärjning där samtliga partier gjort kostsamma eftergifter. Jag tänker på Centerpartiet och Liberalerna, men framförallt på Socialdemokraterna som förnärmat både sina väljare och sin historia genom att släppa fram en nyliberal- och marknadsvurmande politik.
Denna nya regering hann knappt tillträda innan nya skandalomsusade avslöjanden om SD täckte landets politiska sidor. Det har varit avslöjanden om allt ifrån hjärtlös humor, till kränkande bemötande av kvinnor. Avslöjanden av exakt den typen som vi så många gånger sett bara gynnar SD. Vare sig det gäller järnrör, nazistiska kopplingar eller motbjudande skämt så biter det inte.
Avslöjandena uppviglar en hatstorm som istället för att avskräcka väljare förser Sverigedemokraterna med fler sympatisörer. Detta har pågått i åtta år, och jag ställer mig frågan hur många mandatperioder till det ska krävas innan vi slutar slå huvudet i väggen?
Den offentliga politiska debatten är både polariserad och fientlig. SD har tydliga rasistiska rötter, men hur jobbigt det än må vara att erkänna så är majoriteten av deras väljare inte renodlade rasister. Det som lockar många ”vanliga väljare” till SD är de etablerade partiernas oförmåga att lösa väljarnas vardagsproblem, i kombination med en verklighetsfrånvarande retorik.
Missförstå mig rätt. Rasism finns i Sverige, det är ett problem vi måste diskutera och SD är långt ifrån lösningen. Jag tror bara att vi måste sluta bespotta de en miljon väljare som röstat på dem, om vi vill att antalet ska minska.
Media har här ett stort ansvar då de ofta kastar bensin på elden genom sina formuleringar och sin tonsättning. Det är tydligt att den aggressiva rapporteringen om SD endast spelar partiet i händerna. Och det är ju inget de demokratipåhejande mediehusen vill, väl?
Vi bär alla ett ansvar i detta. Att smutskasta SD-väljare och kalla dessa för rasister minskar inte partiets framfart, tvärtom. Det bidrar dessutom till att ordens betydelse förspills, och det hindrar oss ifrån att ta tag i de reella problemen med rasism i Sverige.
Motsägelserna i vårt ekonomiska- och politiska system är tydligare än någonsin, och om vi inte vill att Sverigedemokraterna ska växa ytterligare till nästa val måste vi sluta slå huvudet i väggen. Vi måste förstå de här åtta åren, och vi måste sluta vara naiva i vårt motstånd. Vi behöver fokusera på problemen som vårt samhälle står inför och inte bara på SD:s stigande stöd. Bara då kan behovet av dem försvinna. Och bara då har vi chans att öka sammanhållningen på riktigt och minska polariseringen. Låt oss börja idag!
Antonios Antoniadis
redaktionen@aktuelltfokus.se
Lämna en kommentar