Kontakta oss

DEBATT

Arbetsrätten måste stärkas, inte försämras

Publicerat

den

DEBATT Den svenska arbetarklassens historiska framsteg under 1900-talet hotas av Januariöverenskommelsen. Det skriver Carlinge Wisberg, före detta suppleant i arbetsmarknadsutskottet.

Gruvarbetarkampen för 50 år sedan och de efterföljande skogs, städerske och sömmerskekamperna skakade om Sverige i grunden, dessa kom också att tvinga fram väsentliga förändringar i Arbetsmarknadslagstiftningen. De ledde också till att den förhatliga paragraf 32 i Saltsjöbadsavtalet som sade att arbetsgivarna hade den fulla  rätten att leda och fördela arbetet samt fritt  anställa och avskeda arbetskraft kom att försvinna. detta var en stor seger för arbetarklassen. Vi ska dock komma ihåg att Fackföreningsledningarna inte såg med blida ögon på de omfattande strejkrörelserna.

Dessa förändringar som åstadkoms innebar att arbetarklassen för första gången i svensk arbetarhistoria vann ett direkt inflytande över sina arbetsförhållanden. Från arbetsgivarhåll kände man sin makt hotad och såg med förskräckelse på utvecklingen, stora ekonomiska och organisatoriska resurser mobiliserades och arbetet på att återta förlorad mark påbörjades.

Bit för bit har arbetsgivarna återtagit sin position och i samma utsträckning har arbetarklassen pressats tillbaka och nu står vi inför det sista slaget som är helt avgörande om arbetarklassen alls ska ha några avgörande rättigheter. Avgörande inslag där är Januariöverenskommelsen (Jöken) samt de förhandlingar som pågår mellan de fackliga ledningarna och arbetsgivarorganisationerna. Det ska redan här sägas att LO förhandlar utan mandat från majoriteten av medlemmarna då de fackförbund som representerar flertalet av LO:s medlemmar har hoppat av förhandlingarna.

Hur det utvecklar sig i de fackliga förhandlingarna är det svårt att bilda sig en uppfattning om då ytterst lite kommer till allmän kännedom, men det faktum att förbund som representerar majoriteten av LO:s medlemmar har hoppat av med motivering att förhandlingarna utgör ett direkt hot mot arbetsrätten är väl en tydlig fingervisning om utvecklingen. Av den anledningen kommer jag därför att helt förhålla mig till hur det ser ut på den politiska sidan.

Jöken som förhandlades fram mellan S, MP, C och L innebar att regeringen förband sig lägga fram förslag till förändring av Lagen om Anställningsskydd (LAS) som skulle innebära utökade undantag i turordningsreglerna. Detta är illa nog, men nu visar det sig att utredningsdirektiven sträcker sig längre än vad Jöken innebär. Ytterligare punkter har lagts till.

Utredningen ska överväga att avskaffa arbetsgivarnas omplaceringsskyldighet vid övertalighet.

Utredningen ska också se över begreppet driftsenhet i lagstiftningen, arbetsgivarna vill ha så små sådana som möjligt då det ökar möjligheterna att avskeda folk.

Utredningen ska också överväga att göra det billigare för arbetsgivarna att köpa ut felaktigt avskedat anställda samt att korta den tid som eventuellt skadestånd räknas på till 12 månader. Idag är det anställningstidens längd som utgör grund för skadeståndets storlek.

Sammantaget innebär en sån här utveckling att vi är tillbaka till den tid då paragraf 32 var ikraft då det var arbetsgivaren ensam som ställde och styrde. Detta är något som arbetarklassen inte stillatigande kan acceptera. Mobilisering måste till, kravet kan bara vara, ”tafsa inte på det som återstår av arbetsrätten” – den ska stärkas. inte försämras.

Carlinge Wisberg, före detta riksdagsledamot för Vänsterpartiet och  suppleant i arbetsmarknadsutskottet.
redaktionen@aktuelltfokus.se