DEBATT

Allt våld är inte hedersvåld

DEBATT Utan trycket från borgerligheten hade vänstern inte börjat röra sig bort från den kulturrelativism som satte prägel på vänsterrörelsen under en tid. Det skriver Vänsterpartiets toppkandidat i Lidingö, Jonas Lundgren.

Under de senaste 30 åren, om inte mer, har det kommit invandrare till Sverige som flytt undan religiöst förtryck och hedersnormer. Många har gjort motstånd mot dessa stenåldersvärderingar och de har gjort det med utgångspunkt i en socialistisk och feministisk organisering. Sen blev den svenska vänstern ängslig, identitetspolitisk och kulturrelativistisk. Det var trist, men det är på väg åt rätt håll igen.

Under tiden passade borgarna, som aldrig visat något större intresse för dessa frågor, med möjligt undantag av Liberalerna, att synas och höras allt mer i dessa frågor. Det var bra. Utan det hade svensk vänster aldrig inlett den långsamma marschen bort från det kulturrelativistiska träsket.

2013 engagerade jag mig i en antirasistisk och feministisk organisation som arbetade mot hedersrelaterat våld- och förtryck. Den heter Varken Hora eller Kuvad. Under en period arbetade jag också för den föreningen. Samtidigt började debatten om hedersvåld och liknande frågor att ta fart i samhället. Tidigare hade bara ett fåtal modiga och kloka kvinnor och deras organisationer skrikit sig hesa om dessa frågor. Här tänker jag på Sara Mohammad från Riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime, Amineh Kakabaveh från Varken Hora eller Kuvad och Maria Rashidi från Kvinnors Rätt. Nu, några år senare, är frågan på allas läppar. Varje parti försöker få det att framstå som att de är de absolut hårdaste motståndarna till hedersrelaterat våld- och förtryck. Debatten har vänt. Det känns bra. Medierapporteringen har blivit bättre och hedersmord som tidigare nästan bara uppmärksammades av oss som arbetade med dessa frågor blir nu nationella nyheter på ett helt nytt sätt. Men här finns en fara.

När medierna nu börjar bevaka frågor om hedersrelaterat våld- och förtryck mer och mer förskjuts ständigt gränsen för vad som är hedersrelaterad brottslighet. Nu handlar det i praktiken inte längre om kollektivt sanktionerat våld mot en person som anses ha skadat släktens eller klanens heder. Det börjar gå för långt. Vi har redan sett exempel på när helt “vanligt” våld som utövas av en man mot en kvinna blir ett betraktat som hedersvåld om mannen som utövar våldet har utländsk härkomst. Detta är, precis som relativiseringen åt andra hållet, en relativisering av hedersrelaterat våld- och förtyck. Relativisering är farligt. Det spelar ingen roll om den handlar om att det inte finns hedersrelaterat våld- och förtryck eller om den handlar om att allt är hedersrelaterat våld- och förtryck.

Hederskulturen utgår från kvinnans sexualitet och sexualitetens renhet. En ”befläckad” sexualitet skadar familjens heder. Hedern sitter alltså i kvinnans underliv. Påbud om slöja är också ett sätt att skydda kvinnans sexualitet gentemot omgivningen. Hederskulturen utgår ifrån maskulina strukturer där exempelvis HBTQ-personer ses som icke-maskulina och därför också skadar familjens heder. Hur man ska agera när släktens heder kränks beslutas kollektivt av familjen eller klanen och utmynnar i hotelser, misshandel, trakasserier och i värsta fall mord. Det är hedersrelaterat våld- och förtryck.

Det här är ett problem i Sverige. Ett växande problem. Men det betyder inte att allt våld är hedersrelaterat våld. Frågan är för viktig för att missuppfattas på det sättet. Och ska vi hitta nya och effektiva medel för att stoppa hedersrelaterat våld- och förtryck är det viktigt att vi vet vad vi pratar om och vad det handlar om.

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp