Aktuellt Fokus

DEBATT

Alma Öberg: Därför har sexköparlobbyn fel

Rotlichviertel (red light district) Frankfurt. Foto: Wikimedia commons
Rotlichviertel (red light district) Frankfurt. Foto: Wikimedia commons

DEBATT Alma Öberg har arbetat som volontär för tjejer som vill ta sig bort från sexindustrin. I sin debattartikel skriver hon om varför sexköparlobbyns argument inte håller, och frågar vilka det egentligen är vi lagstiftar för.

 

Den senaste tiden har den svenska sexköpslagen ifrågasatts av olika grupper som säger sig arbeta för sexarbetares rättigheter. Den svenska sexköpslagen, som vid sitt införande var den första i sitt slag, förbjuder köp av sexuella tjänster men inte försäljning av sex. Orsaken är att vi i Sverige anser att de människor som säljer sex är en i samhället utsatt grupp som vi inte vill kriminalisera. Samtidigt ser vi sexindustrin som destruktiv för samhället och de individer som hamnat i den, varför efterfrågan (köparna) och mellanhänderna (hallickar och annan koppleriverksamhet) kriminaliserats.

Kritiken har ofta handlat om att lagen slår mot sexförsäljarna eftersom deras kunder görs illegala och att sexköp därför borde bli lagligt. Kritiken är av en typ som gått hem inom delar av vänstern och feminismen. Dess mest högljudda förespråkare sägs enligt vissa granskare få ekonomiska resurser från lobbygrupper med kopplingar till bordellägare och hallickverksamhet. Men oavsett detta menar jag att kritikerna av den svenska sexköpslagen har fel, deras argument bygger på romantiseringar av en liten privilegierad grupp inom sexindustrin som inte är representativ för den stora massan.

Låt mig förklara. Jag har arbetat en del som volontär för en grupp som hjälper kvinnor som vill ta sig ur sexindustrin. Många av dem har varit utsatta för trafficking, det vill säga människohandel. Ofta såldes de första gången så tidigt som från 13 års ålder och skickades till rika länder i Europa för att fylla efterfrågan efter köpesex med unga flickor.

Nu ska jag berätta om skillnaden mellan olika länder när det kommer till lagstiftningen på området. Sverige, där sexköp och koppleri är förbjudet, men där försäljning är lagligt; Danmark, där köp och försäljning är lagligt, men inte koppleriverksamhet (avkriminalisering) och Tyskland, där sexköp är legaliserat och där det finns en enorm laglig marknad med megabordeller och riskkapitalister.

ILO (International Labour Organization) uppskattade beståndet av människor i trafficking i Danmark 2004 på cirka 2 250 personer, medan det uppskattade antalet i Sverige var cirka 500 (Global rapportdata som används i Danailova-Trainor och Belser, 2006). Detta innebär alltså att antalet offer för människohandel i Danmark är mer än fyra gånger så stort som i Sverige, även om Sveriges befolkningsstorlek är cirka 40 procent större än Danmarks. När det gäller offer för människohandel uppskattade ILO beståndet i Tyskland 2004 till cirka 32 800 – cirka 62 gånger fler än i Sverige (Danailova-Trainor & Belser, 2006).

Flertalet av dessa kvinnor befinner sig i de många lagliga bordeller där de rent juridiskt “hyr in sig” som “fria entreprenörer”. Men i verkligheten har de en hallick från hemlandet, ofta Rumänien eller Nigeria, som tar merparten av deras pengar. Bordellägaren tillhandahåller lokalen mot en hyra och tittar åt andra hållet angående var pengarna kvinnorna tjänar hamnar och hur de behandlas.

Legalisering och avkriminalisering gör det alltså inte lättare att motverka trafficking. Tvärtom ökar det möjligheterna för hallickar att profitera på de allra mest utsatta kvinnorna i Europa utan att åka fast.

Jag hade kunnat gå in på hur avkriminalisering leder till dumpning av priserna som de som säljer kan ta när hallickar och en ”fri marknad” pressar ner priset på tillgång på unga kvinnors kroppar. Hur lagliga bordeller gör att det blir bordellägarna som kan sätta reglerna för hur mycket kvinnorna ska gå med på rent sexuellt och inte kvinnorna själva. Jag kan berätta om hur våld mot personer inom industrin är högre i länder med en liberal lagstiftning än i Sverige och andra länder som infört den svenska modellen eftersom männen sköter sig bättre när de är rädda att åka fast. Hur mycket svårare det blir för de som vill lämna ”branschen” när till och med de som ska stå på deras sida menar att det är ett arbete “vilket som helst” – så varför då ha stödprogram för att ta sig ur? Eller hur det i land efter land med liberal lagstiftning kommer beskrivningar om att det är köparna och bordellägarna som är de stora vinnarna när sex rent legalt blir till en tjänst, och kroppar till en vara, vilken som helst.

Men jag tycker faktiskt att ovan nämnda siffror borde räcka. För vilka bör lagstiftningen hjälpa om inte de allra mest utsatta? Varför lyssnar vissa inom vänstern och social justice- rörelsen hellre på grupper som arbetar för rätten att köpa tillgång till andras kroppar än på de många människor som råkat illa ut i sexindustrin eller på oss som arbetar med de många människor som utsatts för människohandel och inte har en röst? Vilka är det vi bör skydda och bygga vår lagstiftning efter? Jag bara undrar.

 

 

Alma Öberg
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp