Gardells rallarsvingar bortförklarar inte nepotismen

iFOKUS Här svarar Jonas Lundgren på Mattias Gardells genmäle. Enligt Lundgren går det inte att bortförklara nepotismen inom CEMFOR.

Det verkar som om ingen förstått något alls, ingen förutom Mattias Gardell. Det är det intryck jag får när jag läser hans genmäle på min senaste krönika om korruption och nepotism vid tillsättandet av tjänster på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala Universitet. Det kan naturligtvis vara som Gardell menar, att jag kan ha missförstått något av hur tjänstetillsättningarna på CEMFOR går till. Av vad som framgår i Gardells svar finns det ett standardförfarande som har följts. Väl så. För den som inte levt ett helt liv innanför universitetets väggar kan sådana processer vara svårgenomträngliga. Därför finns det en risk för eventuella sakfel i sammanhanget. Det beklagar jag. Men i övrigt lämnar Gardells svar mer att önska av vetenskaplig ledare på ett av världens främsta universitet.

Gardells attack

Nu till det intressanta. I sitt svar kan Gardell inte låta bli att dra till med några rejäla tjuvnyp mot den sökande som misskrediterades i anställningsprocessen, Tobias Hübinette. Gardell skriver bland annat, ”Det var heller inte första gången en kandidat som inte fick anställningen blev besviken. Att beslutet överklagades är inte ovanligt utan i sin fulla ordning. Denna gång höll dock inte den besvikne på sin värdighet.”

Detta svar tolkar jag som att det inte är första gången som den mest meriterade personen inte fått en tjänst vid CEMFOR men att det är första gången någon blivit förbannad och vägrat vara tysta om förhållandena på CEMFOR. Detta är, med Gardells ögon sett, att inte hålla på sin värdighet. Undertecknad tänker inte gå i god för alla påståenden som riktats från Hübinette angående tjänstetillsättningen på CEMFOR, men anser att Gardells känsloargument är ett osunt sätt att förhålla sig till sakfrågan.

Bor ihop

”I otaliga inlägg på facebook, bloggar och mass-epost påstod han (Tobias Hübinette, redaktionens anmärkning) att den kvinnliga forskare som sakkunniga gett försteg inte vunnit tjänsten på egna meriter utan genom vilka hon haft intima relationer med. En utnött sexistisk tankefigur vändes mot den saklighet och kollegialitet som är en central del av akademisk verksamhet.”

Visst låter det upprörande? Så skriver Mattias Gardell i sitt genmäle till mig. Han får det att låta som att Tobias Hübinette med flera sprider rykten om att Patricia Lorenzoni, skulle fått anställning genom att gå sängvägen. ”Smutsigt skvaller” kunde Gardell lika gärna skrivit. Men hur förhåller det sig verkligheten? Jo, Stefan Jonsson heter en av dem som sitter i CEMFOR:s internationella vetenskapliga råd. Han bor i Norrköping och är professor vid Linköpings universitet. På samma adress som Jonsson i Norrköping bor en till person, nämligen Patricia Lorenzoni. De har alltså inte ”haft intima relationer”. De är sambos. Hur man framställer saker och ting har bevisligen viss relevans, eller hur Gardell?

I samma vetenskapliga råd som Patricia Lorenzonis sambo Stefan Jonsson sitter två andra personer som är relevanta i sammanhanget, nämligen Mekonnen Tesfahuney och Diana Mulinari. Det är dessa två som i en mailväxling kommit överens om hur de ska rangordna kandidaterna till tjänsten som Tobias Hübinette och Patricia Lorenzoni sökt.

Tar inte ansvar

I sitt genmäle återkommer Mattias Gardell till att handlingar är offentliga och att fakta hade kunnat tas fram med bara några enkla googlingar. Det är ett gott råd. Allt jag skriver om ovan finns tillgängligt offentligt på internet. Gardell avslutar sitt svar med att konstatera att varken han eller den andre vetenskapliga ledaren på CEMFOR, Irene Molina, inte har haft med tjänstetillsättningen att göra och att de därför står utan skuld till denna uppenbara nepotism. Det kan man naturligtvis tro vad man vill om. Gardell och Molina är de högsta ansvariga för CEMFOR. Att de inte skulle känt till detta är att betrakta som otroligt.

Vanligt med nepotism och korruption

Förra veckan presenterade Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) rapporten ”Utlysningar – ett spel för galleriet”. Där konstaterade man bland annat att det är väldigt få sökande till utlysta tjänster vid högskolor och universitet och att de flesta tjänster var utlysta i mindre än tre veckor. Det är inte helt otroligt att påstå att detta tyder på att tjänster skräddarsys för att passa ett fåtal kandidater. I det här fallet är det uppenbart att tjänsten inte var tänkt för Hübinette men att han trots det hade fräckheten att söka den.

Frågan som jag ställde i min ursprungliga krönik kvarstår även efter Gardells svar. Forskning om rasism är något väldigt viktigt. Den får inte missbrukas. Bara blotta misstanken att CEMFOR skulle ägna sig åt korruption och nepotism innebär det finns en stor risk att deras trovärdighet ifrågasätts. Det har CEMFOR inte råd med. Inte Sverige eller antirasismen heller för den delen.

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se