iFOKUS

Rapport från verkligheten – så fungerar tiggeriförbud på riktigt

Foto: Pixabay

iFOKUS Fungerar verkligen tiggeriförbud, och hur påverkar tiggeriförbud de människor som överlever genom att tigga? I detta reportage från Nederländerna speglar vi verkligheten utifrån de hemlösas perspektiv.

Jag träffar Marcel utanför hans favorithak. En coffeeshop i utkanten av centrum. Coffeeshopen är av naturliga skäl rökfylld. Den söta doften är kraftigt påtaglig och Marcel ser förväntansfull ut inför sin stundande kvällsjoint. I övrigt ser han trasig ut. Vi är lika gamla, men han ser ut att vara omkring 45-50. Tunnhårig, jeansen är ett par nummer för stora. En svartvit läderjacka, nästan lite sådär motorcyklist-aktig om ni förstår hur jag menar. Här hemma i Sverige skulle man säga att han såg ut som en a-lagare. Marcel är helt riktigt en missbrukare. Han döljer det inte heller, istället medger han sina problem. Hans problem är heroin. Något han började med redan som ung.

Han vill däremot inte prata om sitt missbruksliv. Istället vill han diskutera staten. Hans klasshat lyser igenom när han diskuterar hur staten har behandlat vanligt folk. Även om Nederländerna är ett rikt land är de ekonomiska klyftorna stora. Den socialkonservativa och borgerliga modellen har exempelvis inneburit att stödet för missbrukare som Marcel har dragits in. Samtliga hemlösa jag kommer att tala med under resan berättar att tidigare skattesubventionerade härbärgen för hemlösa kostar 10 euro natten idag. Ett dråpslag för alla Amsterdams fattiga hemlösa.

Istället för att tigga rakt upp och ner gör de hemlösa små tjänster för lite skrammel. Marcel är inget undantag. Han vill sova inomhus säger han när han ber mig om pengar för att han hjälper mig få kontakt med fler hemlösa, och för att de överhuvudtaget talar med mig. Marcel är kalderashrom. Hans tilltro till medier är liten. I realiteten hatar han dem, han säger att de har förstört hans liv och berättar om lokaltidningen där han bodde som ung. Lokaltidningen hade hängt ut familjens husvagnsläger och senare på kvällen blev de attackerade av högerradikala fotbollshuliganer som skrek nationalistiska slagord. Sedan dess har han inte läst en tidning.

– De bara ljuger och vill hetsa. Jag ser vad som händer via Facebook, säger han och skrattar.

Han drar ett stort bloss på jointen och frågar om jag vill ha. Jag säger nej och sippar på min kaffe i väntan på att Marcel ska bli färdig så vi kan gå och träffa fler hemlösa som Marcel umgås med.

Reguliersdwarsstraat. Ett stenkast från Restaurang Sumo dit vi ska gå och äta träffar jag Jesse och Laura. Ett nederländskt par, ursprungligen är de från Rotterdam men de har bott i Amsterdam de senaste fyra åren. Anledningen är enkel. De kan tigga ihop mer pengar i en turiststad. Via missbrukskontakter lärde de känna Marcel flera år före de flyttade till Amsterdam. Då Marcel var utstött av sin romska familj och släkt på grund av hans aktiva missbruk fick han bo i Jesses och Lauras dåvarande etta.

– Vi tyckte synd om honom, han såg helt utmärglad och förstörd ut. Han hade ju ingen annan att vända sig till säger Jesse och ler mot Marcel.

Inne på restaurangen ställer jag frågan om tiggeriförbud. Hur har det fungerat i Nederländerna?

– Här är mindre utländska tiggare nu säger Marcel samtidigt som han tillägger att det fortfarande kommer EU-migranter från olika länder, och pekar ut Rumänien, Bulgarien och Spanien.

– Jag tycker det är hemskt säger Laura. Enligt Laura är tiggeriförbudet ett sätt att kriminalisera bort socialpolitiska problem.

– Det här är att sparka på de som har det absolut värst ställt. Att riskera fängelse bara för att man vill kunna få ihop 20 euro för att få en natts sömn är människovidrigt, säger hon.

Har tiggeriet upphört?

– Som tur är vägrar de flesta poliser driva lagen i verkligheten säger Jesse. Han får medhåll av Marcel som tillägger att polisen har annat för sig än att jaga fattiga.

– Det finns de snutar som är sadister, som verkligen går in för att göra livet till ett helvete för hemlösa. De hatar oss. Samtidigt vet jag att de flesta hellre vill prioritera tjuvar och typ våldtäktsmän, säger Marcel.

Enligt Laura vore det dumt att tro att ett samhällsproblem skulle försvinna bara för att det införs en lag.

– Problemet med fattigdom är att folk är fattiga. Jag tigger för att jag inte ser någon annan utväg. För det mesta behöver jag inte göra det. Men det händer då och då. Hade jag inte varit fattig hade jag inte behövt tigga, säger Laura.

Jag berättar om förslagen som förs fram av borgerliga partier i svensk politik just nu. När jag säger att Nederländerna framförs som ett bra exempel på att tiggeriförbud fungerar skakar Jesse på huvudet.

– På vilket sätt har det varit bra för oss hemlösa? Det här har ju bara gjort livet svårare för många säger han.

– Skulle Nederländerna vara ett bra exempel frågar sig Marcel samtidigt som han skrattar hånfullt.

– Är det något Sverige kan lära sig av oss så är det hur man inte ska göra. Situationen för oss hemlösa är hemsk säger Marcel.

– Minst sagt säger Jesse som avbryter Marcel.

– Samtidigt som jag blev nekad behandlingshem nekade socialen mig pengar för att jag inte var ren. Samtidigt kostar härbärge 10 euro per person. Hur hade de tänkt att jag skulle överleva om jag inte hade tiggt? Vad gör man?

Kim Fredriksson – Ursprungligen publicerad i papperstidningen Dik Manusch
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se

Upp