iFOKUS: Irakiska valet efter IS militära fall

iFOKUS På lördag är det parlamentsval i det hårt sargade och korrupta Irak.  Här tar valobservatören Lina AL-nahar upp allt du behöver veta om det irakiska valet, vänstern och den politiska situationen efter Islamska Statens militära nederlag.

De senaste fyra åren har visat att de politiska blocken som bestått av Sunni, Shiaa och kurder inte längre existerar på samma vis som tidigare. Samarbetet har blivit mer gränsöverskridande trots olikheter i både teori och praktik. Stam-, grupp- och individintressen styr den korrupta riksdagen, långt från folkets intressen. Det öppna maktspelet syns på gatorna och i människornas tillvaro, både genom konstanta övertalningsförsök eller genom milis och klaners hot och våld.

Irakiska klassamhället

Klassklyftorna i dagens Irak är större än vad de någonsin varit tidigare. De som har drabbas värst är landets kvinnor, barn och äldre – de som saknar inkomstkällor. Denna del av befolkningen tvingas ofta försörja sig dagligen genom tiggeri eller acceptera eländiga arbetsförhållanden inom tegelstenstillverkning eller farligt godshantering. Allt som oftast tvingas de utföra flera arbeten under samma dygn eller komplettera sin inkomst via tiggeri eller dold prostitution.

Samtidigt växer överklassen som finansieras av den korrupta politiken och som tömmer statskassan. Politiker, deras släkter och klaner äger den reella makten. Både ekonomiskt, politiskt och socialt, genom formella och informella positioner och med hjälp av beväpnade miliser.

Runt 2006 utsattes folket för etnisk rensning vilket ledde till att stödet för de tre riksdagsblocken blev större. Folket behövde skydd, och när staten inte kunde garantera säkerheten sökte sig människor till milisgrupper och klaner, där de fick skydd i utbyte mot sin röstsedel. Anhängarna till de stora partierna fick mer än bara skydd, de fick social status och även statliga anställningar i chefsposition, oavsett utbildningsgrad och tidigare erfarenhet.

Efter Islamska Staten blodiga terroroffensiv

År 2014 drabbades Irak av Islamska Statens (IS) terroroffensiv. IS tog över och ockuperade stora och viktiga landområden. Hundratusentals människor mördades, kvinnor förslavades och såldes öppet på gatorna. Miljoner andra hotades med attentat runtomkring i landet och tvingades till fly. Irak tömdes på mänskliga resurser och humankapital.

Människorna som blev kvar kan delas i två klasser: en mycket rik och korrupt överklass och en mycket fattig arbetarklass. Och det är arbetarklassens röster alla politiker tävlar om vart fjärde år. Det är en stor grupp, men problemet är att det är en mycket utsatt grupp som är likgiltig och som därför lätt kan manipuleras och tvingas till att rösta ”rätt” med hot eller våld.

Den tredje stora gruppenn är utlandsirakierna, som också kan delas i olika grupper men med två huvudinriktningar som är ideologiska motsatser till varandra. Den första gruppen är en mycket stor grupp med samma ideologi som dagens Shiaa-partier i irakiska riksdagen. Gruppen är aktivt religiös, konservativ och traditionell men i utlandet lever dem demokratiskt och mer sekulärt och behöver inte leva under de förhållanden de själva röstar för och som drabbar sina landsmän i hemlandet. De flesta i denna grupp har sin bakgrund i Hizeb Aldauaa som var den största religiösa motståndaren till Saddam Husseins Bathparti, men också starka motståndare till vänstern. Hizeb Aldauaa är bland de största Shiaa-partierna i irakiska riksdagen.

Irakiska vänstern

Den andra stora gruppen av utlandsirakier tillhör vänstern som leds av IKP- Iraks kommunistparti. Den här gruppen är mer vänsterideologisk än själva IKP i Irak. Marxist-leninister med Ansars (arab-allierade peshmerga i norra Irak under 1980-talet som kämpade mot Bathregimen) historia bakom sig. Den gruppen består av flera folkgrupper och är känd för sin kamp för ett fritt och enat Irak för alla irakier oavsett kön, religion och etnisk bakgrund.

IKP räknas som det största hotet mot de religiösa partierna och dess anhängare. Problemet med denna grupp är att de allra flesta av dess anhängare lever utanför Irak och samt under bedrövliga förhållanden i Irak, vilket kan leda till konflikter mellan de som vill vara politiskt rättrogna och de som har en mer pragmatisk syn på vad som är praktiskt hållbart i dagens Irak.

Resten av utlandsirakierna har inte längre hopp om Irak, eller har valt att överge sitt engagemang och tyckande av andra skäl.

Kampen om den religiösa arbetarklassen

I dagens sekteristiska Irak pekas fortfarande vänstern och specifikt IKP ut som antireligiösa, vilket kan skrämma bort en del av kärngruppen IKP kämpar för, det vill säga arbetarklassen. Många ur fattiga som svikits av politikerna lägger numera sitt öde hos gud istället. Även om IKP inte är antireligiösa finns det ett visst fog för fördomarna om den antireligiösa vänstern.

Fördomarna kan förklaras det stora glapp mellan Iraks historia och vår nutid som ingen skrivit om än. En viktig historisk länk i kedjan saknas. Nämligen hur Saddam Hussein kom till makten och hur oppositionen såg ut då, vidare till motståndet under hans fascistiska Bathregim och utvecklingen fram till dagens kaotiska Irak. Detta tomrum lämnar har lämnat utrymme som korrupta politiker och människor med religiösa agendor försöker fylla med påståenden och tolkningar som passar vänstermotståndarnas agenda.

Massdemonstrationer

IKP lyckades vinna många irakiers förtroende. Dels genom att vara transparenta med sin politik men också genom solidaritet, välfärdspolitik och genom att kämpa för folket. Detta märktes särskilt när tusentals arbetare och fattiga och framförallt kvinnor började ansluta sig till fredagsdemonstrationerna på Tahrirtorget som IKP stod bakom, under parollen: ”Bröd, frihet och sekularism”.

Samma människor som tidigare röstade på Al-Sader (ett stort Shiaa-parti med 40 platser i riksdagen) började inse att det behövdes mer för att påverka. Detta ledde till Al-Sader anslöt sig till demonstrationerna och blev ”en av folket”, och eftersom IKP hade utropat och legitimerat demonstrationerna som en folkrörelse och inte som IKP:s egna partidemonstration (även om det var allmänt känt att det var IKP som arrangerade) kunde Al-Sader inte hållas bort från demonstrationerna.

Ohelig allians

För ungefär två månader sen, inför valet, bjöd Al-Sader in IKP för att bilda en allians tillsammans, vilket var chockerande och oväntat. IKP kunde inte tacka nej till deras medverkan, dels för att IKP inte vill stämplas som ett antireligiöst parti och bli ännu mera motarbetade av övriga partier och religiösa väljare, men också för att alliansen öppnar upp för ett bredare politiskt arbete som underlättar att nå fram till folket. Men partierna är ideologiska och politiska motsatser till varandra. Men sen och andra sidan delar många av IKPs nya partimedlemmar i Irak samma levnadssituation som Al-Saders väljare. Till skillnad från det mer ideologiska IKP som gamla medlemmar som bor/bodde utanför Irak identifierar sig med. De nyare IKP-medlemmarna ville ha en sådan allians, de ville underlätta vardagen och drömde om en politisk sammanslagning som är politiskt omöjlig enligt de äldre partimedlemmarna och sympatisörerna.

Resultatet blev Saeroon – en allians med Al-Sader, IKP och några andra småpartier. Historiskt har allianser mellan vänstern och religiösa partier sällan varit lyckade i Mellanöstern. I en samtid där Al-Sader var och är ett partierna med mest makt både i riksdag och på gatorna är det svårt att vara optimistisk. I realiteten legitimerar alliansen Al-Sader som ett mer öppet religiöst och sekulärt parti, mer än vad den lyckas presentera IKP som ett tolerant parti som är för religionsfrihet.

Saeroon kommer kanske att vinna stort, men det är inte säkert att IKP kommer att stå som vinnare efter valet inom Saeroon. Med det föränderliga politiska läget i landet och med den internationella politikens påverkan är det nästan omöjligt att förutspå resultatet med traditionell analys. I vilket fall som helst går de flesta irakier till vallokalerna med nytt hopp om ett bättre Irak.

Lina AL-nahar – valobservatör i irakiska valet
redaktionen@aktuelltfokus.se