Krossa klansamhället – Länge leve Östermalm

KRÖNIKA Det har varit mycket snack om klaner och klankultur på sistone. I sin första krönika på Aktuellt Fokus skriver Katja Haldén om sina erfarenhet med klankulturet i Sverige.

När min mamma och hennes bröder kom till Sverige på 1960-talet så funderade hennes bröder på att spöa upp några av min mammas ovälkomna beundrare. Sånt skötte Klanen om.
Och min släkt och andra klanmedlemmar flockades i baracker hellre än i de prydliga egnahemsområden som de strävsamma svenskarna föredrog. Nej, sånt dög inte åt klanen, istället packade de ihop sig som sillar i en konservburk på hjul i någon kompis’ gamla bilskrälle och körde land och rike runt på jakt efter både jobb och en anständig bostad som räckte till lönen.

Emellanåt träffade de på en nyanländ på väg till Eskilstuna, Trollhättan eller Borås och likt cyniska människosmugglare slog de klorna i hen och erbjöd skjuts och vänskap och annat som en vilsen själ kunde behöva. Min pappa till exempel, han fixade ibland både lägenhet och jobb utan att ta ett öre i betalt. Så slugt är klansamhället organiserat, man liksom bara hjälper varandra så där.

Och det gick ju precis som man kunde ana, det poppade upp klansamhällen överallt med ett föreningsliv som växte vilt. Ännu femtio år efteråt lever dessa isolationistiska klanföreningar kvar och dess medlemmar stöder helt öppet en massa representanter från klanen som lyckats göra sig ett namn här i Ruotsi

Man ska ju inte heller sticka under stol med att även klankriminaliteten frodades trots hård svensk konkurrens och en del hamnade i finkan medan andra mödosamt klättrade ända upp i den svenska affärseliten.

Min egen mamma blev väl inte direkt kriminell men väl extremist och stred för rätten att bibehålla klanspråket genom hela grundskolan. Och som ett brev skickat med Postnord, lika säkert hotas nu hela det svenska språkets existens av alla avkriminaliserade klanspråk som till och med blivit nationella minoritetsspråk.

Klanlivet dominerade mitt barndomskvarter. Ingen svensk med vettet i behåll sökte sig dit. Klanmammorna skötte hushållet och indoktrinerade klanbarnen med sina sånger och berättelser ur verkliga livet. Istället för att gå på dagis som det hette på den tiden så hängde vi fyraåringar ute på gården och flöt omkring i militanta språkseparatistiska kluster mellan sandlådan, gungorna och klätterställningen dagarna i ända. Minns särskilt hur roligt det var att gunga och sjunga en våldsbejakande sång med en sådan sorglig text om en far som befann sig i frontens löpgravar och som hade en så vacker och vemodig melodi. Fast då var jag förstås inte fyra längre utan fem, det var många svåra verser i den. En annan visa handlade om en pappa som köpte en vass kniv till sitt barn men den tyckte inte min klanmamma om så den sjöng jag bara när hon hörde

På eftermiddagarna kom alla klanpappor hem från fabriken och klanmammorna gick iväg på kvällsskiftet.

Visst fanns där även en del våld och droger i klankvarteren. Men så länge det hölls inne i kvarteret och ingen svensk såg, hörde eller drabbades så gjorde det ingenting. Inte heller en del klanbarns märkliga matkultur med ovanligt lite mat som ett svenskt villabarn aldrig skulle stå sig på en hel dag var något problem så länge svenskarna hade vett att titta bort och det hade de.
Efter flera års slit vid en fabrik lyckades en klanfamilj flytta till en villa men där blev de inte länge kvar för det blev lite ensamt då svenskarna av naturliga skäl höll sig undan.

Senast jag besökte mitt gamla barndomskvarter fick jag en chock. Mitt på gården hade de smällt upp ett klanspråkigt äldreboende för gamla utslitna fabriksarbetare. Alltså, ger man dem lillfingret så tar de hela handen, inget blir kvar till de svenska villapensionärerna!

När jag senast hade kontakt med klanbarnen jag växte upp med, så hade nästan varenda en ett arbete inom vård-omsorg-städ-affär-fabrik-teknik-transport. Jag tog mig för pannan, det måste ligga en ondskefull klanplan bakom detta men jag kan bara inte klura ut vilken? Hoppas att SÄPO är inkopplade och nationella insatsstyrkan står redo att gå till anfall vid minsta tecken på absolut någonting!

För självklart är de där jobben enbart en fasad. I skydd av dem håller klanen ännu på med att idka naturfanatism på skidor och bada bastu och kasta sig nakna ner i isvak och plocka blåbär och svamp.

Men allt hade kunnat tolereras om bara klanen inte efter alla dessa år i Sverige fortfarande hejar på helt fel land i Finnkampen!

Så tack, oberoende media, storsint sponsrade av Svenskt Näringsliv, för att ni pekar ut det största hotet mot Sverige näst efter den utländska terrorismen. Va? Nej, inte klimathotet. Jag försöker föra ett seriöst samtal här och vara den vuxna i rummet, var god och avbryt inte. Jag menar såklart klassamhäl..klankulturen! Hoppas att svenskarna tar itu med det lika beslutsamt som de en gång tog itu med det så fruktade samehotet som praktiskt taget höll på att utplåna varenda spår av den svenska civilisationen. Tvångsassimilering, tvångsindoktrinering, tvångssterilisering, komsi komsi.

Krossa klansamhället!

Länge leve Östermalm – transparensens och demokratins paradvåning!
Länge leve Nya Karolinska Sjukhuset, juvelen i den blonda renhårighetens stolta krona!
Hurra!

Katja Hildén
redaktionen@aktuelltfokus.se