KRÖNIKA

Alex Bengtsson: De unga afghanerna skriver svensk historia

KRÖNIKA Samtidigt som sittstrejkande afghaner skriver svensk historia fortsätter ansvariga politiker ducka ansvar, skriver Alex Bengtsson.

Det handlar om liv eller död. 

“Jag vill stanna i Sverige för att jag har inte säkerhet i Afghanistan. Jag vill inte nån tvinga mig att äktenskap jag vill vara fri som dem alla tjeter som bor här, jag är en människa jag har rätt att leva samt på senaste händelse i Afghanistan den Tliban kidnappade många tjejer att vara Sexslavar till dem ändå migrationsverket säger Afghanistan är säker. snälla fly inte från verkligheten. AGHANISTAN INTE INTE SÄKERT”.

Orden är Mahsa Mahans. Hon är en av de flera hundra unga afghaner som från olika håll i Sverige vallfärdat till Stockholm för att delta i den redan nu historiska sittstrejken. I över en vecka har sittstrejken varit igång. Det är uppenbart att de ensamkommande tröttnat på bortförklaringar från politiken och myndigheterna. Trötta på att ena stunden hyllas för sina heroiska resor till Sverige, bemötta med miljöpartistiska cocker spanielögon, för att sedan mötas av åldersuppskrivningar och bli utkastade från sina boenden.

Trötta på handpåläggningar och ett samhälle som ena stunden säger ”Här kan du bli vad du vill” för att sedan komma med utvisningsbesked på löpande band. Det enda valet står mellan att antingen stanna i Sverige som gömda papperslösa flyktingar, utan rättigheter eller möjlighet till självförsörjning, eller att resa tillbaka till det helvete som Mahsa Mahan beskrev i uppdateringen på Ung i Sveriges Facebooksida.

De strejkandes krav är lika enkelt som det är genomförbart: de vill stoppa utvisningarna till Afghanistan. Ett sådant beslut kan Migrationsverket ta – men inte enligt den hårt pressade generaldirektören Mikael Ribbenvik. Då skulle ansvaret hamna där det ska vara: hos politiken. Det är också Sveriges regering som på beslut av riksdagen kan riva utvisningsavtalet med Afghanistan.
Sveriges riksdag kan besluta om en amnesti för alla de barn och ungdomar som de senaste åren kommit till Sverige ensamma. De ungdomar som staten våldfört sig på genom godtyckliga åldersuppskrivningar, hemlöshet och psykisk ohälsa.

Partierna försöker slingra sig, men de sittstrejkande står ut. De kommer inte ge sig. Det är liv eller död det handlar om och ingen jävla tebjudning. Fatehmeh Khavari, som leder strejken, är ingen duvunge. Vare sig någon socialarbetare som tror sig kunna något om politiska strategier bara för att hen läst på socialhögskolan, eller någon taktiserande selfiepolitiker, kan finta bort henne.

När sittstrejken nu är inne på sin andra vecka fortsätter unga afghaner och vänner från hela landet att vallfärda till Stockholm.

Solidaritetsmanifestationer hålls i småstad efter småstad och de sittstrejkande unga afghanerna har redan visat att deras kamp hör ihop med andras. Som när de reste sig och applåderade stödmanifestation för Stockholms sopgubbar som hölls på Medborgarplatsen under gårdagen.
För visst har kamperna ihop.

Sverige är ett land idag där vi lägger skattepengar på att skicka tillbaka föräldralösa barn till terror och sexslaveri medan gravida kvinnor får resa utomlands för att föda barn eftersom BB-avdelningar läggs ner. Vi lever i ett land där sopgubbar, undersköterskor, barnskötare och andra välfärdsarbetare sliter ut sina kroppar samtidigt som mångmiljonärer får bidrag för att de inte klarar av att skura sitt eget dass eller skruva i en glödlampa. Det är klart att folk lackar ur. Och så lär det fortsätta, enda tills det blir en rejäl förändring och maktförskjutning.

Leve de unga afghanernas sittstrejk i Stockholm!

Alex Bengtsson
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp