KRÖNIKA

Dominika Polanska: Utförsäljningar löser inte bostadsbristen

Foto: Wikicommons

KRÖNIKA Då är det klart att Stockholm ska styras grönblått den kommande mandatperioden. Det gick väldigt snabbt efter att det nya grönblå styret annonserats att även berätta att man ska möjliggöra ombildningar och utförsäljningar i stadens ytterområden – i områden där det fortfarande är relativt billigt att bo.

Jag tänker inte diskutera Miljöpartiets bostadspolitik eller vad detta nya styre innebär för eftergifter i det politiska spelet. Jag är snarare intresserad av konsekvenserna för den stora delen av befolkningen som av olika skäl inte har råd att köpa en lägenhet och snart fråntas möjligheten att hyra en också. De som är någorlunda insatta i hur bostadssituationen ser ut i Stockholm vet att det finns boende för dem som har råd att betala och att det uppkommit en viss mättnad av bostadsrätter, varför många av dessa omvandlats till hyresrätter samt att hyresnivåerna i de nybyggda hyresrätterna är svindlande höga. Det som i nuläget saknas är billiga hyresrätter och de försvinner från det befintliga bostadsbeståndet i rasande takt.

Vi har under senare år observerat en tilltagande våg av så kallade renovräkningar, det vill säga renoveringar av det befintliga bostadsbeståndet med så pass höga hyreshöjningar att stora grupper av människor tvingas flytta därifrån. Dessa renovräkningar har ägt rum just i Stockholms förorter, där allmännyttan under tidigare mandatperioder sålts ut till privata aktörer eller själva varit drivande i jakten på vinst.

En lagändring som trädde i kraft 2011 gjorde det möjligt för de allmännyttiga bostadsbolagen att bli affärsmässiga och drivas med vinst. Renoveringar med hyreshöjningar på upp emot 100 procent följde.

De som drabbats hårdast av dessa (alltför) omfattande renoveringar är äldre, ensamstående, barnfamiljer och ensamstående med barn. Självklart handlar det om människor med låga inkomster, ofta av annan bakgrund än svensk, och i prekära arbetssituationer. Som om det inte vore tillräckligt har jakten efter vinst och allt fler oseriösa och vinstmaximerande bolags inträde på bostadsmarknaden trissat på en systematiserad användning av en speciell tillfällig och prekär kontraktsform, det som kallas för korttidskontrakt.

Bara i Stockholm fanns 10 000 korttidskontrakt 2016, enligt Hem & Hyras kartläggningar. Ofta förmedlas dessa lägenheter snabbt och det verkar inte råda några skillnader mellan privata och allmännyttiga hyresvärdars sätt att hantera kontrakten. De är populära i områden som står inför renovering, och ger fastighetsägarna en möjlighet att snabbt göra sig av med hyresgäster, men även fylla lägenheter som står tomma. De tillfälliga hyreskontrakten bygger på att hyresgästen avsäger sig alla rättigheter till lägenheten, till ett potentiellt hem, och måste flytta med kort varsel när hyresvärden kräver det. Detta krav uppkommer ofta i samband med renovering. Och renovering lär med all säkerhet följa de nya planerna på utförsäljningar i ytterstan.

På det sättet bildas det en reservarmé av människor som med kort varsel kan slussas runt i staden och tillfredsställa fastighetsägarnas behov av tillfälliga hyresintäkter, samtidigt som denna armé saknar trygghet och inflytande över sin boendesituation. Antalet korttidsboende lär växa ytterligare när nästa utförsäljnings- och renovräkningsvåg slår till i stadens förorter, men frågan är: vart ska alla dessa människor att flytta? Hur långt ut i stadens periferi går det att tränga bort människor? Och framförallt: När ska makthavarna inse att ”blandade områden” inte är lösningen på dagens bostadsbrist?

Dominika V. Polanska – Docent i sociologi – Institute for Housing and Urban Research Uppsala universitet
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp