Aktuellt Fokus

KRÖNIKA

Rossana Dinamarca förtjänar att hedras

KRÖNIKA Lars Ohly lämnade Vänsterpartiet med svansen mellan benen. Det är ett som är säkert. Hans tronarvinge Rossana Dinamarca vände sig emot honom och han kallades öppet för “förövare” av partiledningen. Här kommer några tankar från en enkel partimedlem, en kärleksfull kritiker.

När jag gick in i Vänsterpartiet var jag helhjärtad förespråkare av Lars Ohly och hans politiska linje. Det här var efter uppgörelsen med Vägval Vänster där Ohly och hans partistyrelse agerade på ett bra sätt för att ena partiet och kväsa högeroppositionen inom partiet. Det tror jag var nödvändigt. Sen kom det rödgröna samarbetet. Det är en historia för sig men där är det ingen överdrift att säga att Ohly själv blev en del av det problem vi trodde han löste när Vägval Vänster dog sotdöden. Borgerlig anpassningspolitik i strävan att nå makten. Sedan avgick Ohly och stal posten som kulturpolitisk talesperson framför nosen på Bengt Berg, en av Riksdagens få kulturarbetare och dessutom en helhjärtad antiimperialist. Ohly ville lyfta fram Rossana Dinamarca som efterträdare. Hon företrädde i sin tur kulturrelativism och identitetspolitik. Ohly var med om att lyfta in diskussioner om dessa synsätt i partiet. Marxister med markkontakt och partirävar satte klackarna i backen och protesterade högljutt. Vi fick konflikten där Ohly slöt upp bakom Dinamarca i en klockren politisk antagonism där Amineh Kakabaveh blev den mest framträdande motståndaren. På den sistnämnda sidan stod även undertecknad.

Jag minns när jag fick den första styrningen om att Ohly betett sig på märkliga sätt mot kvinnor i partiet. Jag satt intill en vän och kamrat på en partitillställning i Stockholm. I talarstolen dundrade Ohly mot sexuella trakasserier. “Så jävla trevlig är han inte själv heller”, väste partikamraten till mig i mungipan. Helt okänt var således inte Ohlys beteende då heller, många år innan #metoo aktualiserade diskussionen.

Jag förbryllas lite såhär efter att Lars Ohly lämnat Vänsterpartiet. Det förbryllande är Hur vissa kamrater, som likt mig själv tog strid mot Identitetspolitiken, plötsligt nu anat en identitetspolitisk konspiration mot Ohly som tvingat honom ur partiet. Man ler lite i mungipan. Det är lätt att stirra sig blind på saker. Det är också lätt att glömma. Det är bevisligen lätt att stirra sig blind på identitetspolitiken, en rörelse och idé jag faktiskt tror har sin storhetstid bakom sig. Och det är lätt att glömma att den man nu tar i försvar, Lars Ohly, var överstepräst i identitetspolitikens huvudlösa skara när detta synsätt blev det förhärskande i partiet.

Det svar jag kan komma fram till är lite förbryllande på sätt och vis. Jag tror att den som agerat rätt och rakryggat i fråga om Lars Ohly och #metoo är Rossana Dinamarca. Hon agerade tydligt och konsekvent mot Ohly när partiledningen fick kännedom om de anklagelser som riktades mot honom. En eloge till henne i detta fall! Jag ser fram emot att utkämpa många politiska strider mot henne i framtiden oavsett den elogen. Men det hedrar henne verkligen och det ska man absolut inte glömma.

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp