Om Sverigedemokraterna och den skånska myllan

KRÖNIKA Jag växte upp i norra Skåne, i ett litet samhälle med en blomstrande verkstadsindustri i centrum. När visslan löd släpptes en ström av arbetare loss samtidigt. Det var som ett lämmeltåg av cyklister och gående som vällde fram längst huvudgatan.

På den tiden var det aldrig några bilar. Bil var ett privilegium bara för direktören och hans tjänstemän.

I byn jobbade männen på industrin, kvinnorna på något av vårdhemmen eller sanatorierna. Rediga arbetare som gjorde rätt för sig. Strävsamma och lydiga byggde de upp sitt liv.

Redan på den tiden fanns en intolerans. Ett förlöjligande av det annorlunda.

Att växa upp där var inte helt enkelt, många gånger kändes det som att jag kom från Pluto. Sjutton år fyllda packade jag min väska och flyttade därifrån. Jag hade redan förstått att det fanns en större värld därute. Bortom idrottskomplexen, småsintheten och allt skvaller. Det lokala ölschappet, ett tillhåll för dryckesglada sjömän, en gång så spännande hade det nu mist sin attraktion. Tanke blev till handling och jag drog till storstan. Till Helsingborg.

Allt detta var så länge sedan nu. För två år sedan valde jag att återvända.

Malmö kändes vid det laget stökigt, för mycket av allt. Jag var politiskt frustrerad, ville bara ta en timeout från allt. Byn jag återvände till kändes nu öde. Hopplösheten liksom rädslan darrade i luften.

Nu fanns två eller tre flyktingboenden i byn. Rasismen frodades.

På den lokala puben yttrades rasistiska, sexistiska eller homofoba tankegångar i snart sagt alla samtal. Folk drog sig inte för att förhåna människor som flytt för sina liv. I all denna empatilöshet kändes det mer och mer olustigt, jag började känna oftare att jag inte orkade prata med folk längre. De flesta som jag pratade med deklarerade att de röstar på SD.

Människor som flytt för sina liv var konstiga. Av en annan sort. De skulle deporteras tillbaka hem och bygga upp sitt land sades det.

Jag tror det var där någonstans, i dessa samtal, som orken tog slut. Sen eskalerade det ännu mer i en konflikt där jag försökte försvara en misshandlad kvinna, och den misshandlande mannen var den som fick stödet. Alla hans vänner ställde sig mangrant upp på hans sida.

Det var då jag helt gav upp. Jag flyttade tillbaka till Malmö igen.

Nu står vi i efterdyningarna av valet. Alliansen har utropat sig till segrare. Hur går den ekvationen ihop?

Det liknar inte något tidigare val. Hittills har de som fått mest röster sen också fått styra. Ganska självklart egentligen. Men nu har plötsligt Vänsterpartiet utsetts till ett extremparti på vänstersidan som går att jämföra med SD som ett extremparti på högersidan. Så har värderingarna förskjutits.

Solidaritet, jämlikhet och rättvisa har blivit extremt. Rasism har blivit normalt. Folk pratar ofta med samma språk som SD.

Det som under min uppväxt var hemskt och oacceptabelt är det nu ingen som höjer på ögonbrynen åt. Jag tittar på valresultatet i kommunalvalet här i Skåne. Här fick SD en majoritet av rösterna i 16 kommuner.

De kommer att få mycket makt här framöver. De har varit enträgna och befunnit sig där folk är. På marknader, gator och torg runt om i Skåne.

De har i stort sett obehindrat fått sprida sin hatpropaganda. De har jobbat hårt för att värva människor, så att de inte ska stå med tomma stolar nu när de invaderar småkommunernas salar och rum.

Detta är djupt oroande. Hur kommer det här att påverka lokalsamhällena?

Risken är uppenbar att en del av de nya människor som SD värvat som kandidater kan vara betydligt längre högerut än till och med SD:s partilinje. En del kanske rent av är regelrätta nazister?
Kanske kommer vi på en del håll att få uppleva liknande händelser som nyligen i Värmland, där NMR gick in och tog över hela kommunalfullmäktige.

Men även i de områden där SD fått flest röster röstar fortfarande en microandel vänster. Hur blir framtiden för de som är vänster i dessa områden?

Kommer vänstern att härda ut, att orka säga emot, vara motvikt, fortsätta hävda värdet av medmänsklighet? Eller kommer de också att ge upp, flytta iväg och lämna de skånska småorterna i nazisternas händer?

Där kommer kanske aldrig att vara någon kvick beväring som slår sönder nazisternas podium. Istället har många anslutit sig till samma gäng som står på podiet. De som en gång förkunnade arbetets makt har tystnat, flyttat eller låter nu som SD:s pamfletter.

Nu ser vi resultatet av hur SD i lugn och ro under lång tid har fått arbeta med att så sitt frö i den skånska myllan. Frukten som nu börjar mogna: en landsbygd i nazisternas händer.

Annicka Landberg
redaktionen@aktuelltfokus.se