Tokhögern har rätt – åsiktskorridoren måste brytas

KRÖNIKA Polis våldtar misstänkt med sin batong, polisen misshandlar man på polisstation, polis pepparsprejar och slår barn, poliser maskerar sig inför tjänsteutövning, polis tömmer sina magasin i ryggen på en person med downs syndrom. Den svenska poliskåren har helt tappat konceptet om vad det innebär att skydda medborgarna. Vi kan inte längre blunda för sanningen. Det är dags att prata om det svenska polisvåldet.
Två adrenalinstinna polismän öppnar eld och skjuter med sina tjänstevapen tills de tömt sina magasin. Totalt avlossas 25 skott varav två stycken i ryggen på den misstänkte. Ett av skotten är direkt dödande och det andra skadande. Det är en ren avrättning. Offret var Eric Torell, en man med Downs syndrom och grov autism som bedömdes vara på samma nivå som en treåring. Men alla de tre gärningsmännen som var inblandade i dödskjutningen kom senare att bli frikända i tingsrätten. Eftersom de var poliser fastslogs det att de hade agerat i nödvärn. Tyvärr var vi många som inte blev förvånade över beskedet att de tre poliserna kunde lämna tingsrätten som om ingenting hade hänt. Det är så rättsväsendet fungerar när det kommer till polisvåld. Sedan 1990 har totalt 38 personer skjutits till döds av svensk polis. Svensk polis skjuter ihjäl flest personer av alla poliskårer i hela norden och tyvärr kan vi se en markant ökning de senaste åren. Det här är inte ett rekord polisen ska vara stolt över.

På 30 år har endast en enda polis dömts till fängelse för att ha varit delaktig i en dödsskjutning. I år har redan tre stycken personer blivit ihjälskjutna av den svenska polisen. Den senaste dödskjutningen ägde rum så sent som natten mot lördagen när en psykisk sjuk man blev avrättad på öppen gata i Nynäshamn. Polisen säger han var hotfull och beväpnad så de sköt ihjäl honom, som vanligt var det en fråga om ”nödvärn” och ”självförsvar”. Men polisens problem är större än alla dödsskjutningar. Den svenska polisen har under det senaste året visat att de totalt tappat konceptet om vad det innebär att skydda allmänheten. En polisman blev nyligen frikänd efter han våldtagit en man med sin batong. Åklagaren fastslog att våldtäkten varit en olyckshändelse och garderade sig samtidigt genom att lägga till brasklappen att om våldtäkten ”inte varit olyckshändelse hade det varit försvarligt ändå”. I Stockholms tunnelbana gick polisen förra månaden till attack med sina batonger och pepparsprejade tonårsflickor efter att dessa deltagit på en stor demonstration mot just polisvåld. På polisstationen i Luleå fångades en polis nyligen av säkerhetskameran när han misshandlade en gripen person. Poliser har också blivit avslöjade för att avsiktligt försöker dölja sina identifikationsnummer, varför? Så att de inte ska kunna anmälas för övervåld. Problemet är inte individuella poliser – problemet är poliskåren.

Det här handlar inte om individuella polismän. Alla de här incidenterna är bevis på något större. De är bevis på ett djupt, systematiskt och allvarligt systemfel hos den svenska polisen. Det är nu det är rimligt att ställa frågan: Varför reagerar inte den svenska polismyndigheten på det som sker? Svaret är: kårandan.

Dagens system för att hantera fel inom polisen är uppbyggd på ett sätt där polisen som organisation alltid har ryggen fri och där man hellre lägger skulden på enskilda poliser istället för att hantera den våldskultur som finns inom kåren. Det innebär att kårandan frodas. För varje övergrepp som begås av en enskild polis finns resten av poliskåren där för att stödja denna till 100 procent.

Flertalet undersökningar visar att polisen som organisation helt enkelt saknar en systematisk hantering av de misstag som man begår. Under en lång period har det därför diskuterats om att en lag likt vårdens Lex Maria (där personalen är skyldig att själv göra anmälan om fel och brister i organisationen) måste utformas för den svenska poliskåren. Denna idé har sedan flera år även stöd hos Polisförbundet. Det är nu tydligt att vi behöver den här lagen nu mer än någonsin.

Så länge jag kan minnas har den svenska högern spridit myten om en snäv ”åsiktskorridor”. En korridor där PK-maffian håller vakt och lägger locket på direkt så fort någon yttrandefrihetsriddare dragit sin lans för att ”få kunna prata om” invandring och integration. Denna vanföreställning är såklart helt omöjligt att ta på allvar, när det är just detta ämne som ältats till döds i det politiska samtalet i tio års tid. Men för en gångs skull har tokhögern faktiskt rätt. Det är helt sant att det i svensk debatt finns samtalsämnen som vi inte tillåts diskutera och problematisera. Samhället har ett allvarligt problem men det är inte mörkhyade människor som är problemet utan den svenska poliskåren. Men det får man väl inte säga i det här landet?

Maria Stålnacke
redaktionen@aktuelltfokus.se