Idag kan Silvio Berlusconi vinna med hjälp av fascister

KRÖNIKA Italien är ett märkligt och mångbottnat land, som spenderat många år under fascismens hårda stövelklack. Men Italien är också hem för ett motstånd, en partisanrörelse och ett av de starkaste kommunistpartierna i Europa på sin tid.

1991 grundade Umberto Bossi det högerreaktionära populistpartiet Lega Nord. Partiet drev framförallt frågan om att göra norra Italien självständigt men också en stark invandringskritik med krav på strängare lagar för migration och hårdare straff. Partiet leds idag av Matteo Salvini.

En något yngre rörelse leds av Giorgia Meloni. 2012 bröt man sig ur Forza Italia och grundade Italienska brödraskapet. Namnet syftar på en strof ur den italienska nationalsången.

Italien har alltid varit ett knivigt land att bevaka. Mer eller mindre självständiga landsdelar förenade till en nation, i en form av ohelig allians. Samtidigt kanske mest känt i politiska sammanhang för sin tidigare premiärminister Silvio Berlusconi. Affärsmannen, porrknutten och statsmannen. En på många sätt unik figur i Europas politiska liv. Trots allt en ganska populär person i Italien.

Idag går Berlusconis parti till val. Utan Silvio Berlusconi. Åtminstone officiellt. Framför sig skjuter hans gamla parti Forza Italia de högerradikala Lega Nord (nu för tiden har partiet egentligen bytt namn och strukit “Nord”) och Italienska Brödraskapet. Alltså två öppet fascistiska, nyfascistiska om man så vill, partier utöver det högerpopulistiska Forza Italia. I en krönika i Aftonbladet gör Wolfgang Hansson den dystra spaningen att denna koalition riskerar ta hem segern i valet, den är nämligen enligt de senaste mätningarna det överlägset största regeringsalternativet. Hansson förutspår politiskt kaos. Det är något Italien egentligen inte har råd med.

Det har under de senaste åren dragit en högerreaktionär våg över Europa. Många var vi som bet på naglarna när det vankades val i Frankrike och Marie le Pen förutspåddes kunna bli landets ledare. Innan dess var Storbritannien illa ute, men UKiP imploderade. I exempelvis Ungern finns sedan länge ett väl förankrat högerstyre under Victor Orban med stöd av fascistiska Jobbik. I Österrike knep rasistiska FPÖ flera ministerposter.

När ekonomin kärvar, arbetslösheten och missnöjet hos folk är stort finns det två vägar utvecklingen kan ta. En reaktionär eller en revolutionär, radikalt åt vänster eller radikalt åt höger. Här är lite självkritik på sin plats. De radikala rörelserna på vänsterkanten runt om i Europa har förfallit till socialdemokratisk stagnation. Med vissa strålande undantag som Grekland och Spanien. Men en vänsterrörelse som inte lyckas fånga upp och kanalisera människors missnöje och dessutom leverera svar som inte går i vare sig reformistiska eller rasistiska riktningar, är hopplöst förlorad. Italien riskerar idag att få en regering med fascister i. Och det finns inget alls att göra åt det. Nog fan är det förskräckande. Men det är bara att spotta i nävarna och börja om, bygga och tänka nytt men med samma utgångspunkt i en ideologi som utgår från jämställdhet och jämlikhet. För att travestera CH Hermansson, även om det kanske görs för ofta: “Någon jävla ordning ska det vara i Europa.”

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se