Linn Larsdotter: ”Jag saknar pappafeminister som uppkommit när de får söner”

KRÖNIKA Det har dykt upp många pappafeminister på senare år. Farsor som lägger märke till unkna strukturer i samband med att de får döttrar. Plötsligt uppenbarar sig alla sunkiga beteenden och värderingar både i samhället och i deras omgivning. De börjar prata om förändring och hur de nu vill skapa en bättre värld för sina barn.

Allt detta är så klart jättefint men jag saknar pappafeminister som uppkommit när de får söner. Farsor som får panik av tanken på att uppfostra en våldtäktsman och som gör det till sitt livskall att fostra pojkar till vettiga individer som inte begår våldtäkter, våldsbrott eller sexuellt utsätter andra i deras omgivning.

Min son är 9 månader och redan från födseln har han kategoriserats in i olika fack. Jag ser det som mitt livskall att så gott det går ta bort honom därifrån och låta honom välja själv var han vill tillhöra. Han är inte ”tuff” och han kommer definitivt inte ”få alla tjejer” eller ”krossa många flickhjärtan”. Att pracka på en liten bebis en sexualitet han ännu inte vet någonting om eller valt själv är vidrigt, och lika vidrigt är det att prata på ett sätt som nedvärderar tjejer och får dem att framstå som troféer för honom att erövra.

Att vara tuff, hård och känslomässigt avtrubbad är verkligen inte egenskaper vi ska eftersträva i samhället. Män som använder våld istället för att handskas med känslor är det som gör att vi ens behöver en kvinnodag.

Det är inte pappafeminister som ska lära sina döttrar att slå tillbaka och vara tuffa, det är pappafeminister som ska lära sina söner att inte våldta. Vi behöver farsor som är goda exempel, som inte skrattar åt sexistiska skämt, som inte bagatelliserar kvinnors upplevelser av utsatthet och som aktivt söker information för att förbättra tillvaron överallt i samhället. Farsor som gråter öppet och kommunicerar känslor istället för att dra sig undan eller falla in i machoattityd när saker blir jobbiga.

Att forma barn tar hela livet, det är inget samtal som kan ske vid ett tillfälle. Det är att ständigt vara det goda exemplet, det är att ständigt ifrågasätta sina egna och andras beteenden och göra om trots att det är svårt eller sitter långt inne. Våra söner behöver lära sig från oss hur de ska vara mot varandra, det är av oss de lär sig att det är okej att gråta, hur man kommunicerar känslor och upplevelser, hur viktigt det är med samtycke och hur man tar känslomässigt ansvar i såväl romantiska som vänskapsrelationer.

För det krävs det lärare, och det är du som står längst fram vid katedern. Varsågod, klockan har ringt och lektionen har börjat.

Linn Larsdotter
redaktionen@aktuelltfokus.se