KRÖNIKA

Stort grattis och en viktig kom-ihåg-lapp på Finlands 100-årsdag

KRÖNIKA Så här på hundraårsdagen av den finska självständighetsdagen gör Jonas Lundgren en historisk djupdykning och en kom-ihåg-lapp.

När jag var liten och intresserade mig för historia tjatade mormor om att jag skulle sluta läsa Herman Lindqvists böcker och istället börja läsa Väinö Linnas triologi Här under polstjärnan; Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk. Det tog några år innan jag gjorde det. Och Kalevala har jag fortfarande inte läst. Men jag fick i alla fall ännu ett specialintresse på halsen: Finlands radikala arbetarrörelses historia.

6 december är det 100 år sedan Finland förklarade sig självständigt. Det är en stor och fin dag för många, även oss finskättlingar. Samtidigt är det på ett sätt en dag som, för mig, är lite svår att hantera eftersom segrarna har skrivit en historia som helt negligerar en mörk del av landets historia. Efter självständigheten som utropades den 6:e december 1917 – efter att bolsjevikerna i Ryssland hade bestämt att Finland själva skulle få avgöra om de ville fortsätta vara en del av Ryssland eller inte – utbröt 1918 den folkliga resning som ledde till finska inbördeskriget.

Här träder marskalk Mannerheim in på scenen, som skulle hända så många gånger senare i den finska historien också. Inbördeskriget stod i huvudsak mellan arbetarklassen (de röda) och överklassen och till dem hörande priviligierade skikt av den finska befolkningen (de vita).

Repressionen mot dem som hörde till den röda och förlorande sidan var massiv efter krigsslutet. Enligt Riksarkivet lät de vita segrarna avrätta 7 370 krigsfångar, och man spärrade in krigsfångar i fångläger. Så många som 11 652 dog i dessa läger, där totalt 80 000 människor hölls fångna. Krig är aldrig vackert och människor dör alltid i krig. Från den vita sidan dog 5 179 personer i inbördeskriget, men från den röda sidan dog 27 038 människor. De röda krigsfångarna dömdes till döden av icke-konstitutionella ståndsrätter. Den främste ansvarige för dessa förbrytelser var den dåvarande överstelöjtnanten Gustaf Mannerheim som ledde skyddskårerna (den vita sidan) i inbördeskriget. Några av upprorsledarna bland medlemmarna i Finlands Kommunistiska Parti flydde till Sovjetunionen och blev senare renegater i den så kallade Terijokiregeringen under vinterkriget 1939, bland dem Otto Wille Kuusinen.

Efter andra världskriget omformerade sig den finska radikala arbetarrörelsen och man bildade Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Detta var en paraplyorganisation som bland annat inrymde det tidigare förbjudna Finlands Kommunistiska Parti. DFFF fick ministerposter i valet 1945 och Finland fick sin första kommunistiska minister, Yrjö Leino, som under en mandatperiod var landets inrikesminister. DFFF ombildades 1990 till det som idag är den finska motsvarigheten till Vänsterpartiet, Vänsterförbundet.

Varför skriva om allt det här? Av två orsaker. Den första är att försöka förklara något om den finska 1900-talshistorien som många tycks ha missförstått, nämligen att den vite slaktaren Mannerheim skulle vara någon slags folkhjälte. Det är han inte. Eller jo, kanske i viss utsträckning, han var den som ledde motståndet mot Sovjetunionens invasionsförsök under vinterkriget och höll ryssarna stången. Det var en stor insats. Det förtar fortfarande inte vare sig folkmordet på den egna befolkningen efter inbördeskriget eller fascistiska Lapporörelsens terror under tiden mellan 1929 och 1932. För det andra därför att det fortfarande är något viktigt att skriva om och påminna om.

Finlands sår har aldrig läkts och det här är saker som man pratar tyst om även i vår generation. Mycket blev lite bättre när Väinö Linnas bok Upp, trälar! utkom 1960 och på ett fantastiskt sätt lyfte fram kriget ur de rödas perspektiv i all sin jävlighet. Det var en välbehövlig väckarklocka för det kollektiva minnet. Idag, på 100-årsdagen av Finlands självständighet, är det många som vill ge en enögd bild av den finska historien. Det finns enorma slitningar kvar.

Nu när högervindar blåser genom Europa har högerpopulistiska och rasistiska krafter åter vunnit makt och inflytande i de tusen sjöarnas land. Samtidigt som utvecklingen är oroande så finns mycket att vara glad och stolt över. Den finska friheten har varit hotad under större delen av landets existens som självständig republik. Men finnarna är, i likhet med afghanerna, ett folk som många försökt kriga med men ingen har besegrat. Och så hoppas jag att det ska förbli i 100 år till. Få har slagits så hårt och enträget för sin självständighet som finnarna.

Jonas Lundgren
redaktionen@aktuelltfokus.se

Upp