Kontakta oss

KRÖNIKA

De röda patriarkerna

Publicerat

den

TOBIAS PERSSON - FOTO: SANDRA ERIKSSON

KRÖNIKA I essän ”Den röde patriarken” beskriver Olle Sahlström arbetarrörelsens autoritära tradition och maktcentralisering. Där arbetarekommun och vanlig kommun, fack parti, parti stat och parti näringsliv, samt dess hierarkier och kassor flöt samman. Sinnebilden av den röde patriarken är en vit heteroman från Sverige. Frågor om jämställdhet, migration och HBTQ har tillkommit efterhand, vilket sällan problematiseras.

En av dessa ”pampar” var Göran Johansson. I 18 år styrde han rikets andra stad genom den så kallade ”Göteborgsandan”. Att omvandla den forna arbetarstaden till en kunskaps- och evenemangsstad. Jipposocialism. Det blev bland annat ett operahus, Chalmers Lindholmen och en ostindiefarare, som seglade till Kina. 2010 avslöjades en omfattande korruptions- och mutkultur.

Efter Johanssons död exploderade kritiken, vilket jag fann orättvist. Inte bara eller främst för att han var min fars vän. 18 år hade kamrater, opposition, tjänstepersoner och revision haft på sig att slå larm, men ingen gjorde det. Helt enkelt därför att Johansson var populär, vann val och fick saker gjorda. Politiker och tjänstepersoner, ja hela staden, tjänade på det. Idag betalar S priset, i kommunalvalet 2018 fick man 20,5%.

En annan pamp är Ingvar Henriksson i Ludvika, ordförande i kommunens fastighetsbolag. På kort tid har han inte bara föreslagit att festsalen i Folkets hus ska byggas om till två mindre biosalonger. Det under en pågående pandemi, när landets biografier ligger för döden. Utan också sålt ut allmännyttiga fastigheter.

Åter tisslande i kulisserna, men ingen öppen kritik. En S-märkt kamrat hävdade tvärtom att protesterna mot utförsäljningarna leddes av ”bittra vänsterpartister”. Sedan när leds Hyresgästföreningen, som deltog i protesterna, av bittra vänsterpartister? Samarbetena med M i landets kommuner har inte bara fört S långt högerut, men även ökat behovet av partipiska, tystande av kritiker och självcensur.

En tredje pamp är Jimmy Jansson i Eskilstuna, en annan S/M-ledd stad. I en krönika för två år sedan kritiserade jag hans ledarstil. Då hade Jimmy på kort tid attackerat stadens tidning, EU-migranter och personer i utsatta områden. Sedan dess har det inte blivit bättre, tvärtom. I somras pläderade han för en mer restriktiv migrationspolitik.

Annars är Eskilstunas fokus nu att fixa jobb genom att locka företag med skattelättnader. Det största och värsta av dem är Amazon, ökänt för sin fack- och arbetarfientlighet. Ett företag tvärtemot S värderingar, som man inte borde ta i med tång. Etableringen stöds dock av nuvarande näringsministern Ibrahim Baylan (www.svt.se/nyheter/inrikes/baylan-s-om-amazon-forstar-oron). Praktiskt nog fick Amazon hjälp av Nisha Besara, gammal medarbetare till förre näringsministern Mikael Damberg. Alla tre kämpade vi mot när jag var med i SSU.

Ibland får man höra att patriarkalism och mutkultur är typiska för små, gärna före detta bruksorter som Ludvika, men det stämmer inte. Göteborg är rikets andra stad och Eskilstuna räknar över 100 000 invånare. Ibland får man höra att de röda patriarkerna är gamla och på utdöende, men det är också fel. Jansson är 42, ett par år äldre än jag. (Baylan, Damberg och Besara är i yngre medelåldern.) Johansson, Henriksson och Jansson är bara exempel, det finns många fler. Den röde patriarken kan nog också vara en kvinna, trots vad jag skriver ovan och utan att nämna något exempel.

”Det är andra tider nu” skriver Sahlström. ”Medborgarnas sinnelag är inte lika förlåtande” men det stämmer inte heller. Kritiken mot Johansson kom först efter hans död, under hans levnad var det tyst. I Ludvika och Eskilstuna tisslas det i kulisserna, men ingen kritik framförs öppet. Tvärtom regerar Henriksson och Jansson vidare som om inget hänt. Partipiskan viner allt högre och kritiker stöts ut. Gamla lojala, ofta välmenande kamrater, ser vad som händer, men utan att våga eller vilja agera. Det kommer till slut att knäcka ryggraden på folkrörelsen arbetarrörelsen. Och inte lindras det av allmänhetens minskande intresse för politik.

Tobias Persson – Folkbildare och reformist
redaktionen@aktuelltfokus.se